Kina, Kalmar eller Karlskrona - numera är det sak samma

Få saker har de senaste veckorna blivit så tydliga som denna: världen har blivit liten på mycket kort tid. Likt i den grekiska amfiteatern kan en viskning från en plats ge stort eko på en annan. Inför detta faktum kan man reagera på olika vis. För somliga människor leder det till slutsatsen, att man bör ta sig i akt för vad man viskar om i den globala byn. För andra betyder det, att de vill stänga sig inne och mota bort grannarna. En tredje part ser möjligheter i att kunna nå ut till människor som tidigare varit oanträffbara.

På tjugofem år har världen gått från ett uppdelat, statiskt tillstånd, till att kundsupporten på exempelvis Ericsson har ständig kontakt med världen via sina terminaler. Jag själv deltar i ett aktivt diskussionsforum på nätet kring den sista tsarfamiljen. Där samlas människor från bland annat Skandinavien, Australien, USA, Ryssland, Kanada, Italien, Frankrike. Det är globalisering i vardagen.

För Sverige som nation innebär det att vi fått en konkurrens som vi tidigare kunnat värja oss för. I detta tar Lars Leijonborg, folkpartiets ordförande, avstamp i sin nya bok, Global utmaning. Han har under senare tid rest runt i Asien, vilket intresserade läsare kan ha uppfattat i riksdagsdebatter. Global utmaning sammanfattar på ett mycket talande vis den situation som Sverige har att brottas med nu när Kina ligger lika mycket nästgårds i länet som Karlskrona.

Det handlar om fullkomligt explosionsartad, bitvis obegripligt snabb, utveckling. Leijonborg levererar talande siffror. I Kina tillverkas över hälften av alla världens digitalkameror, och två tredjedelar av datorer, mikrovågsugnar, dvd-spelare och så vidare. År 2003 konsumerade landet 55 procent av all världens cement. 20 procent av all världens mobiltelefonanvändare finns här, och det startas ett nytt företag i landet - varje minut. Den teknologiska spetskompetens som vi trodde att vi hade i Sverige finns i överflöd i både Kina och Indien, med en arbetskraft som kostar en bråkdel av den svenska. Detta förhållande kan man ha vilka synpunkter man vill på - men så är det, oavsett om vi vill det, tycker det är lämpligt, eller inte. "I Sverige gör it-operatörerna reklam för att den nya tekniken innebär att man likagärna kan jobba hemifrån eller rentav från sommarstugan (...). Reklamen hade lika gärna kunnat berätta att samma teknik innebär att många uppgifter lika gärna kan utföras av människor i Bangalore (...)” skriver Leijonborg träffande.

Europa och Sverige är helt enkelt nödgade att hitta en hållbar väg för att tackla situationen, och det snart, om vi inte ska förvandlas till ett bakvatten. Ekonomiska kalkyler visar tråkigt nog, att den utvecklingen redan är i full sving. Vi behöver dessutom inte gå så långt som till Kina. Det räcker med att ta färjan över Östersjön för att konstatera en kraftfull ekonomisk expansion - som Sverige räds så mycket, att det höll på att införas övergångsregler för dessa länder 2004. Skämtsamt kan man säga, att Sverige borde vara så ivrig att komma i kontakt med dessa marknader att de skulle behöva diskutera övergångsregler för oss.

Nu är det inte så. Med denna isolationistiska inställning till det som händer runt om i världen - när vi inte ens klarar av att hantera ett minimalt ekonomiskt under i vår närhet - hur ska vi då klara av att tackla de stora elefanterna?

Leijonborg skriver om nödvändigheten av bland annat kunskap, arbete, entreprenörskap, integration och internationalism för att tackla de problem som Sverige står inför. Han erkänner, att det kommer krävas mer radikala grepp för att handskas med utmaningen, än folkpartiet hittills velat stå för. Inte nödvändigtvis ett modellbyte, skriver han, men en rejäl reform av den modell som Sverige så länge stått för.

Det är bland annat därför som Sverige bör få en ny regering, och vi måste få den nu - i höst.

Sylvia Asklöf