KD kan bli alldeles för demokratiskt

I några perifera politiska frågor som få utom just den enskilde motionären kommer ihåg åkte ledningen på nederlag. (Rut-för hundpassning, erbjudandet av hälsoundersökningar för fler och något om bidragstak) Rikstinget kom mer att handla om ledningens vilja att markera kontinuitet genom referenser till partiets historia och kombinera det med förnyelse i frågor som landsbygdspolitik och migration. Så understryks budskapet att idealen och grundvärderingarna är desamma, medan policyn är uppdaterat när omvärlden har förändrats.

Varje parti präglas emellertid också av sin kultur. När Moderaterna för några veckor sedan samlades till arbetsstämma i Helsingborg fanns inga motioner från medlemmar på dagordningen. Det var partiledningens propositioner som behandlades. De bereddes också först av utskott som partiledningen kan kontrollera genom att tillsätta ordföranden. Därmed ökar möjligheterna till kompromisser med ledamöter från exempelvis Moderata ungdomsförbundet eller med det egenartade Skånedistriktet. Lägg därtill att ledningen tydligare pekar på vägen framåt.

Kristdemokraternas riksting illustrerar en annan modell av partidemokrati. I tre dagar har motioner från medlemmar diskuterats i plenumsalen inför ombuden. Någon utskottsbehandling äger heller inte rum av motionerna. Det gör beslutsutgången mer osäker eftersom partiledningen inte har kunnat pejla av stämningarna bland ombuden i den enskilda frågan.

Här hamnar Liberalerna och Kristdemokraterna intressant nog nära varandra. Liberalernas partikultur genomsyras av antipatin mot makt ovanifrån. Kristdemokraternas av att samhället byggs underifrån. Rikstinget materialiserar således partiets osynliga väsen och påminner om partiets ursprung och starka kopplingar till folkrörelserna. I det ligger en konstant strävan efter konsensus som är viktig för att förstå uppmärksammad intern kritik mot ledningen. Nås inte samförstånd betraktas det som ett misslyckande och då kommer också kritiken.

Jämför med Liberalerna där kritik mot ledningen istället ses som något naturligt eftersom ledningens auktoritet enligt den liberala kulturen ska vara mycket svag.

Det går naturligtvis att ställa frågan hur effektiv den KD-demokratiska modellen är när det gäller politikutveckling. Förankring blir lätt viktigare än förnyelse. Motionssvaren tar mer tid för ledningen än att skriva propositioner. Balansen mellan medlemsinflytande och av ledningen ledd utveckling är långtifrån enkel att finna.

Men vad som står klart är att det största misstaget som kan begås är att bryta med den partikultur som vuxit fram genom åren.