Känslokallt, kokett och omoget!

Kära Sylvia Asklöf!

I din krönika i onsdagens Barometern-OT skriver du om organdonation och dina obehagskänslor kring denna fråga. Du förbehåller dig rätten att säga nej till att bli donator, och nu borde jag egentligen skriva att det har du naturligtvis rätt till. All min respekt och så vidare.

Men tyvärr. Jag blir bara besviken. Din okunnighet är stor och din känslokyla är skrämmande. Först till faktafelen. Det tas aldrig några organ eller vävnadsdelar från någon person som inte är garanterat jättedöd. Donationsproblematiken handlar dessutom inte alls bara om så kallade aktiva organ, exempelvis hela njurar och hjärtan som kräver att transplantationen sker mycket snabbt. Den stora gruppen donatorer (och behövande mottagare) rör vävnadstransplantationer. Av smådelar som hornhinnor, hud och hjärtklaffar. Här kan man ta vara på reservdelarna upp till ett par dygn efter det att donatorn avlidit, och dina tankar om att dessa delar skulle "leva vidare" i mottagaren är naiva. Om du skaffar en begagnad startmotor från bilverkstadens reservdelslager och sätter in den i din bil istället för den trasiga och uttjänta. Är det då icke längre helt och fullt din bil?

Tag min goda väninna A. Hon fick ett nytt hjärta för många år sedan. Det pumpar nu glatt runt blodet i hennes kropp, vilket både hennes vänner och inte minst hennes två barn är väldigt glada för. A är ingen "konstruktion", utan en alldeles vanlig levande kvinna som jobbar och står i snabbköpskön.

Eller tag min elvaåriga dotter, som föddes med ett hjärtfel som innebär att hon fått en donerad hjärtklaff inopererad. Hon går i skolan, rider och läser om sina Harry Potter-böcker. Vad skulle vi ha gjort med dessa två, tycker du?

Precis så svårt är det. Frågan om donation och transplantation handlar inte om, som du skriver, offentlighetens värderingar på om du ska välja att säga ja eller nej till att bli donator.

Det är en djupt personlig fråga som handlar om A och min dotter, om dig och om mig. Om modet att våga fundera över döden och livet. Och ta ställning till om man vill ge, eller om man enbart förväntar sig att andra ska ge när man själv hamnar i situationen att man måste ha.

Donationsfrågan handlar absolut inte om onödig eller klåfingrig forskning. Själv sätter jag stort hopp till stamcellsforskningen som en dag kanske kan odla fram en ny "kroppsegen" hjärtklaff till min älskade flicka. Då slipper hon för all framtid sina riskfyllda reoperationer och slipper bli beroende av omogna och koketta krönikörer som har mage att reducera frågan om hennes framtida överlevnad till en debatt om objektifiering och underklädesreklam.

Säg nu som det är, det är inte donationen du är rädd för utan du är rädd för döden. Det är ingenting konstigt med det. Rädslan för detta oundvikliga är något som vi alla måste våga tala om. Du, Sylvia Asklöf, som har förmånen att vara opinionsbildare och skriva krönikor som läses av tiotusentals människor har ju här möjlighet att göra en stor och viktig insats.

Svar:

Brevet intill är en reaktion på min personliga krönika om donationer. En annan kommer från Gun och Kurt Gustafsson i Trekanten, som i princip går ut på samma sak. "Artikeln har ju inga sakliga argument för att säga nej. Efter vår död blir ju allt ändå bara aska och mull", skriver de. Samt "Du gör bara illa med din osakliga nejpropaganda och förorsakar ökat lidande för de berörda ..."

Jag vill säga till både Annika Forsberg och Gustafssons:

Huruvida jag är naiv, eller om mina argument förefaller irrationella för andra, är nog fullkomligt egalt i debatten. Beslutet att donera är helt och hållet upp till var och en, och inget som andra kan lägga värderingar på, oavsett orsak.

Faktum är att vi i Sverige inte behöver ange något skäl alls för att inte vilja donera.

Dessutom borde brevskrivarna nog läsa min krönika igen. Jag skriver att jag är tveksam till att donera. jag skriver att jag inte tagit ställning till om jag vill ta emot av någon. Jag skriver dessutom, att jag inte har något emot donation som fenomen. Av de våldsamma reaktionerna att döma skulle man kunna tro att jag tycker att donationer omedelbart borde förbjudas.

Donationsdebatten håller på att skiktas i onda och goda. De som inte vill donera, eller är tveksamma som jag, skuldbeläggs. Olyckligtvis återger därför inte den offentliga debatten ens ett uns av hela det spektrum av funderingar kring detta som finns hos oss de flesta av oss. De lär knappast heller komma fram om reaktionerna blir som efter min krönika. Människan är något helt annat än en motor som man kan byta reservdelar på. I Sverige verkar det dock som om sådana tankar alltjämt är helt bannlysta.

Sylvia Asklöf