Kalmar etablerar ny rättighet
Det var aldrig särskilt uppenbart hur den så kallade bosättningslagen skulle fungera. Kommuner som tidigare inte hade tagit emot nyanlända därför att de hade svårt att hitta bostäder skulle från 1 mars 2016 ta emot nyanlända därför att de måste. Men bostäderna hade ju inte blivit fler.
Och hur långt sträckte sig ansvaret in i framtiden? Många kommuner har tolkat bosättningslagen som att kommunens ansvar gäller under två år, samma tidsrymd som etableringsfasen för nyanlända - Växjö kommun, till exempel, gör denna tolkning. Följaktligen har också de första uppsägningarna nu genomförts i landet och fått viss uppmärksamhet.
Kalmar kommun gör en annan tolkning och har ingen bortre tidsgräns. Kommunen ser ”anvisade som kommuninvånare som alla andra som bor i vår kommun med de rättigheter och skyldigheter det innebär”, lyder principen. Detta är märkligt ur flera perspektiv. Ett är att det på detta sätt ackumuleras etableringsbostäder och skapas arbetsuppgifter som i formell mening är onödiga. I kommunstyrelsens årsrapport för 2017 står att läsa: ”Bostadsbristen har haft tydlig påverkan på Kalmar kommuns möjligheter att bosätta nyanlända enligt anvisningslagen.”
Och vidare: ”Kalmar kommun hade under hösten kö av anvisade individer som inte kunde tas emot på grund av bristen på bostäder. För att kunna lösa situationen har kommunen hyrt lägenheter på Kolbodabaden vilket gjorde att kommunen vid årets slut erbjudit de anvisningar kommunen enligt lag skulle ta emot.”
Att det förekommer provisoriska boendelösningar och sänkt standard är förvisso en ofrånkomlig följd av bosättningslagen. Sveriges kommuner och landsting tipsar om att nyanlända kan huseras hemma hos privatpersoner, i tillfälliga byggnader och i obebodda sommarstugor. Men samtidigt är det uppenbart att denna typ av kreativa lösningar försvagar chanserna till normal integration.
Och att anvisade nyanlända som får bostaden ordnad av kommunen har samma rättigheter som andra kommuninvånare är en sanning med modifikation. Även om kommunen har ett bostadsförsörjningsansvar för alla invånare är det i praktiken väldigt få människor som får något stöd i sitt bostadssökande. Om bosättningslagen saknar bortre tidsgräns är det svårt att inte betrakta detta som att de kösystem som gäller alla andra har upphävts för en specifik grupp. Det är behovsprövat boende, en företeelse som normalt har ansetts oförenlig med den svenska modellen på bostadsmarknaden.
Man kan på ganska goda grunder hävda att den svenska modellen har upphört att fungera och att behovsprövat boende är framtiden. Men ett sådant system måste införas konsekvent och transparent. Att som nu genomföra ett slags rättigheter för en viss grupp, med åtföljande ansvar för kommunerna att förverkliga dem, men inte för människor i allmänhet tyder på en allvarlig underskattning av boendefrågans politiska sprängkraft. Åtminstone kunde det ha förts något slags debatt om saken i Kalmar.