Jöken fixar inte jobben

Krisåtgärderna, de hundratusentals korttidspermitteringarna till exempel, kommer också att löpa ut. ”Det står klart att arbetslösheten kommer att öka”, säger arbetsmarknadsminister Eva Nordmark. Det innebär nivåer som få nu levande har tidigare erfarenhet av.

Därför är det djupt bekymmersamt att Sverige har en regering som till sin konstruktion är illa anpassad att föra landet ut ur krisen. Samarbetet bygger på en överenskommelse som utgår från att verkligheten är stabil, inte ett kristillstånd där hårda prioriteringar är nödvändiga.

Det bygger också på att djupa politiska motsättningar döljs under tjocka lager av ord. ”Vi sätter klimat och jobb först”, står det i januariöverenskommelsen. Men i själva verket har regeringen och dess stödpartier ingen gemensam idé om vad som skapar nya arbetstillfällen. Under rubriken Jobb, företagande och hållbar tillväxt samsas det nya friåret med kunskapslyft och mer hushållsnära tjänster.

Men motsättningarna kvarstår naturligtvis även under ordlagret. Det är omkring jobbskapandet som regeringssamarbetets hårdaste konflikt har stått, närmare bestämt den utredning om arbetsrätten som skulle ge företagen lägre kostnader för uppsägningar. I migrationspolitiken kan Socialdemokraterna vackla och kompromissa; när det gällde lagen om anställningsskydd var de skoningslösa.

Samma öde väntar utredningen om a-kassa, som skulle stärka arbetslinjen i ersättningen. LO har dömt ut utredningen med motiveringen att ”de som redan har dåliga villkor ska tvingas ta vilka jobb som helst till hur urusla villkor som helst”. Samtidigt har arbetslöshetsersättningen gjorts mer generös under krisen. Att partierna ska kunna enas om en reform som går åt ett annat håll verkar helt osannolikt.

Och därmed är jobbpolitiken i Jöken i princip slut. En exportsatsning för jobb i hela landet får svårt att lyckas i en global lågkonjunktur där Sveriges främsta exportmarknad, EU, har drabbats mycket hårt. Att fler ska vilja bli företagare ter sig inte heller särskilt troligt, med tanke på att egenföretagare har lämnats åt sitt öde under krisen. Reformeringen av Arbetsförmedlingen är också svår att se som en stark jobbmotor.

Att ”sätta jobben först” blir en tom slogan när det inte finns några som helst reformer bakom.

Hade januaripartierna haft något gemensamt hade möjligtvis en jobbpolitik anpassad till en ekonomisk kris kunnat uppstå. I ett samarbete vars yttersta motivering var utestänga ett annat parti från inflytande saknas den förmågan och dynamiken. Man har kunnat enas om hur existerande arbetstillfällen ska räddas, men har helt olika syn på hur nya arbetstillfällen skapas.

En lång rad av vårens krisåtgärder började som moderata förslag. För Sveriges och alla arbetslösas del står hoppet till fortsatt genomslag för konstruktiv oppositionspolitik.