Jo, JO:s oberoende måste stärkas
Ombudsman sägs ofta var ett av få svenska ord som importerats till engelskan. Och sant är att den svenska uppfinningen från 1809 med förebild från ständernas justitiekansler i tidigare författningar blivit en viktig svensk exportprodukt.
Den svenska justitieombudsmannen som utövar tillsyn över myndigheter blev tidigt en förebild för liknande institutioner i en rad länder i Västvärlden.
Men ombudsmän i andra länder som hör till ivriga besökare av den svenska myndigheten uttrycker i dag förvåning över myndighetens bristande oberoende. I det så kallade Venedigkommissionen rekommenderas att det ska vara svårare att avskeda ombudsmän och att deras mandattid ska uppgå till sju år. I Sverige är ombudsmännen valda på fyra år. Chefs-JO Elisabeth Rynning efterlyser också i Ekoredaktionens lördagsintervju ökad självständighet och en parlamentarisk utredning sitter för närvarande med en översyn.
Frågan kommer samtidigt som skyddet för den svenska liberala demokratin blivit ett slagträ i den politiska debatten. Socialdemokraternas politiska berättelse just nu handlar om att en M-ledd regering kan komma att rucka på centrala demokratiska värden såsom universitetens självständighet eller public service oberoende. Samtidigt skorrar argumenten falskt. Det är borgerliga partier som drivit Socialdemokraterna framför sig när det gällt att stärka självständigheten för domstolar eller lärosäten långt innan populismen kritik av fria institutioner nådde svensk mark.
Även när det gäller JO finns det skäl att se över skyddet för ”folkets ombudsman och lagarnas väktare” kan stärkas. ”Vi kan inte alltid räkna med att det kommer att vara” ett stabilt klimat i Sverige, kommenterade Rynning med hänvisning till att populistiska partier i Europa ogillar JO:s ”syskon”. Som hon understryker är det olämpligt att myndigheter under regeringen som Arbetsmiljöverket och Integritetsmyndigheten i teorin kan användas för att påverka denna vakthund.
Samtidigt gäller det att reformera för att bevara Justitieombudsmannens särprägel. Justitieombudsmannen är historiskt en del av riksdagens kontrollmakt över regeringen. Just att Justitieombudsmännen är förtroendevalda av de folkvalda har givit ämbetet en särskild auktoritet och respekt.
Att justitieombudsmännen skriver sina beslut i jag-form understryker det personliga mandat som de fått av folkets främsta företrädare. Därför måste de också kunna avsättas av riksdagen om än inte med kanske just en enkel majoritet som gäller i dag.
Problemet är snarare att riksdagens styrning av Justitieombudsmännen historiskt bygger på en praxis som i ett land utan större politiska konflikter aldrig kodifierats. I Ord och rätt - vänbok till Hans-Gunnar Axberger (som varit JO) skriver Peder Nielsen som är Konstitutionsutskottets kanslichef att även om det räcker med att bara hälften av riksdagens ledamöter står bakom ett förslag till JO så är traditionen att samtliga partier i riksdagen ska stå bakom utnämningen. Beredningsprocessen är noggrann och föregås av kontakter med företrädare för hela den svenska juristvärlden såsom hovrätter, Högsta domstolen, universitetens juridiska fakultet och, Advokatsamfundet.
JO:s roll kan tyckas vara så fast grundmurad i svensk ordning ända sedan 1809 att regleringar inte behövs. Men grundlagar kan inte skrivas utifrån att solen alltid kommer att skina. Praxis kan brytas snabbare än lagar.
De utländska gäster som faktiskt fortfarande vallfärdar till ombudsmännens stamfader vid Kungsträdgården i Stockholm bör också i framtiden inspireras av det konstitutionella skydd som omger granskaren.
