Jo, det finns helig skrift
En av de mer oanade, och märkligare, debatterna som väckts i svallvågorna av koranbränningarna gäller själva termen ”heliga skrifter”. Från flera håll har det väckts kritik mot bruket av termen som sådan. Det hävdas att det är olämpligt att regeringen, myndighetsföreträdare eller medier använder ett sådant uttryck i ett sekulärt land.
Bojkotten av termen är uttryck för ett slags språkligt pedanteri på gränsen till det löjliga. Vore kritikerna riktigt konsekventa borde de med samma logik även sluta använda ord som kyrka (”Herrens”) eller sakrament (”helig handling”), eller kräva att begreppet raderas ur uppslagsverk som Encyclopedia Britannica. Men en sådan utrensning av religiösa termer ur språket vore barock.
För övrigt har sådan upptagenhet vid språksanering och begreppstvätt tidigare kritiserats för att vara en form av politiskt korrekt censur. Att den reflexen dyker upp nu i en debatt kopplad till yttrandefrihet är en smula ironiskt.
Bakom invändningen finns misstanken att Sveriges regering eller andra genom att använda begreppet helig skrift erkänner sagda skrifts religiösa auktoritet. Men bara för att man använder termen helig skrift innebär det inte att man skriver under på dess anspråk.
Syftet med språk är att kommunicera. Att således använda etablerade termer som ger adekvat uttryck för vad man åsyftar är bara lämpligt. Det innebär inte att användaren därmed underkastar sig en helig skrifts auktoritet. Däremot att man visar medvetenhet om att texten i fråga hålls för helig i en religiös gemenskap. Det är förstås också vad folk i allmänhet menar när man talar om heliga skrifter till vardags.
En del har föreslagit att man i stället för heliga skrifter ska tala om ”religiösa böcker”. Men det är inte ett motsvarande begrepp, och hade inte heller varit ett träffande alternativ. Såväl kristendomen som judendomen och islam har mängder av religiösa böcker, men bara en helig skrift vardera.
Hymnsamlingar, dogmatiska skrifter, asketiska traktat, andaktslitteratur, bönböcker, bekännelsedokument, trosbekännelser – det finns en uppsjö av religiösa skrifter som inte har status som helig skrift.
”Även i det akademiska studiet av religioner talar man om heliga skrifter.”
Och det är inte som att knäppgökarna som nu bränner böcker springer runt och eldar upp Luthers lilla katekes, Maimonides ”De förvirrades vägvisare”, eller Ghazalis samlade verk.
Ja ok, med undantag för personen i Stockholm som ville grilla korv på en psalmbok.
Men poängen kvarstår. Det är specifikt heliga skrifter som den nuvarande turbulensen handlar om, inte religiösa böcker i största allmänhet.
Invändningen mot begreppet vittnar alltså om en religionsanalfabetisk brist på förståelse för vad konflikten gäller.
Till saken hör också att man även i det akademiska studiet av religioner talar om heliga skrifter. Det är inget mer än en teknisk term för en skriftreligions högsta skriftliga auktoritativa urkund.
Att vägra kalla det för en helig skrift på grund av något slags missriktat sekulärt ideal vore ungefär lika dumt som att inte våga kalla andra länders grundlagar för just grundlagar bara för att de innehåller sådant man själv ogillar.
Man skulle förstås kunna börja laborera med begrepp som ”kanoniska skrifter” eller liknande i stället, men det hade sannolikt bara skapat förvirring och därmed varit opraktiskt.
Så nej, att regeringen, medier och myndighetsföreträdare talar om heliga skrifter handlar inte om någon underkastelse. De använder bara det för sammanhanget brukliga ordet. Att börja gräla om sekularisering av språket är världsfrånvänt.
