Januaripartiernas krisstöd hjälper inte SAS att lyfta

Det hade varit en tillräckligt ambitiös och motsägelsefull agenda om staten hade varit ensam ägare. Men att förankra den bland andra ägare, och få dem att vilja samma sak, verkar inte särskilt realistiskt. Och om de inte drar åt samma håll blir det inget svenskt statligt räddningspaket för SAS.

Staten hamnar genom januaripartiernas prioriteringar samtidigt på kollisionskurs med sitt eget bolag. Vad SAS ser framför sig är att vägen tillbaka till lönsamhet går via massuppsägningar (5 000 anställda får sluta), besparingar, senareläggning av investeringar och hårda krav på produktivitetsökning. År 2022 hoppas man att trafiken ska vara tillbaka på de nivåer som rådde före coronakrisen.

Regeringen vill ha lönsamheten, men inte det flygande den bygger på. SAS ska på något vis tjäna mer pengar samtidigt som ägaren gör vad den kan för att flytta över passagerarna till tåg. Det är ett ohållbart ägarskap.

Ett annat alternativ hade varit att ställa sig bakom sitt bolag i krisen. Det hade man kunnat göra genom att lyfta fram existerande utsläppshandel, det kommande internationella systemet för koldioxidneutral tillväxt från och med nästa år, branschens färdplan för fossilfritt inrikesflyg och investeringar i framtidens flyg och drivmedel.

Men inget av detta gjorde man. När det gäller SAS talar man inte om ”familjesilvret”, som annars är brukligt när statliga bolag kommer på tal. Flygbolaget är mer arvegods av det slag man inte har plats eller intresse för, men samtidigt inte kan förmå sig att skrota.

SAS blir på detta sätt ett offer för den kampanj mot flygandet som fördes före krisen, och som regeringen retoriskt följer mycket strikt. Genom att göra Miljöpartiets krav till den svenska statens krav på de övriga ägarna i SAS äventyrar man framtiden för bolaget. Det är ett märkligt sätt att hantera en central del av den svenska infrastrukturen.