Kristoffer Holt: Jag älskar fake news!
Självklart är rubriken click-bait och stämmer inte helt med verkligheten. Det finns många allvarliga och utmanande aspekter av den cirkulation av desinformation, propaganda och löst skvaller som visserligen alltid varit, men som särskilt under senare år blivit uppmärksammat som en problematisk del av det medielandskap som ständigt omger oss. Forskningen om desinformation och utnyttjandet av tillgängliga mediekanaler och plattformar i påverkanssyfte har ökat explosionsartat under det gångna decenniet och den visar att vi helt klart står inför enorma utmaningar i relation till detta problemkomplex.
Men det är redan så många som har slagit ett slag för vikten av att motverka fake news att det inte riktigt känns motiverat att slå ett till. De flesta är redan överens om att det är dåligt med felaktiga påståenden som får spridning och kan påverka människor att till exempel rösta fel, att inte ta viktiga problem på allvar, eller att tro att jorden är platt eller att planeten har tagits över av utomjordiska ödle-människor. Istället tänkte jag leka djävulens advokat. Kan det, teoretiskt sett, finnas något bra med falska nyheter?
Om vi tänker oss att verkligheten egentligen alltid är omöjlig att återge helt korrekt, att alla beskrivningar av den med nödvändighet kommer bli lite halv-futtiga, missa viktiga aspekter och i princip alltid överdriva vissa aspekter och underdriva andra, så har vi egentligen konstaterat att alla nyheter är lite halv-falska redan från början. Diskussionen blir då istället inriktad på “hur”, snarare än “om” nyheter är felaktiga.
”Det problematiska uppstår här i den mån halvfalskheten uppvisar tendenser på ett systematiskt sätt - till exempel om under- och överdrifterna konsekvent gynnar eller missgynnar särskilda intressen.”
Därifrån blir steget inte långt till en diskussion om på vilka sätt det i så fall är OK att återge viktiga skeenden i samtiden på ett ofullkomligt sätt. Ett sådant resonemang sätter fenomenet nyheter i lite mer nyanserat ljus och pekar även mot det problematiska i föreställningen om faktamässigt ren och 100-procent sanningsenlig journalistik. Någon sådan finns nämligen inte och diskussionen om falska nyheter tenderar ibland att göda föreställningen om att det skulle vara en realitet.
Detta dilemma är något som journalistutbildningar runtom i landet förbereder blivande journalister att hantera och journalistisk professionalitet ger en god vägledning. Det problematiska uppstår här i den mån halvfalskheten uppvisar tendenser på ett systematiskt sätt - till exempel om under- och överdrifterna konsekvent gynnar eller missgynnar särskilda intressen. Detta är alltså ett av nyheternas oundvikliga attribut, men också något som går att studera och hantera med sunt mediekritiskt förnuft.
”Det är såklart en annan sak med rena falskheter som medvetet sprids med ont uppsåt.”
Det är såklart en annan sak med rena falskheter som medvetet sprids med ont uppsåt. Men även det hel-falska kan ha sina poänger. Intelligent samhällskritik tar exempelvis ofta formen av satir, som genom att förvrida och vanställa proportioner skapar komiska och ofta elaka effekter – som en skrattspegel. Ibland är det uppenbart fiktiva det bästa sättet att kommentera konkreta skeenden, något som alltid varit en naturlig del av den mustighet som kännetecknar ett offentligt samtal med högt i tak.
Som inbiten nyhetskonsument älskar jag nyheter, i all sin ofullkomlighet, och tanken på en värld med bara kliniskt sanningskontrollerade nyhetstexter är lite skrämmande för mig. Därför stämmer faktiskt delvis min lite halvfalska rubrik: Jag älskar fake news!
