Ja är ja och nej är nej
Migrationsverket är lika lite som någon annan myndighet någon ofelbar instans. Kritiken mot handläggningen av kristna konvertiter har utmärkts av okunskap om religion. Men på det hela taget har Sverige i dag en tämligen rättssäker asylprocess där Migrationsverket utifrån sin lagstadgade utredningsplikt ska handlägga varje enskilt fall.
Det finns anledning att i detta sammanhang understryka en grundläggande princip i svensk förvaltning. Ett avslag ska motiveras mycket utförligt. Ett bifall däremot, till den som har skyddsbehov, kan kortfattat endast innehålla ett ”ja”. Det betyder att myndighetens personal måste vara särskilt noggrann när en asylansökan ska avslås. Varje avslag tar mycket kraft i anspråk.
Ett avslag kan ju också överklagas till migrationsdomstolen och i sällsynta fall vidare till migrationsöverdomstolen. Särskilt betydelsefullt är på denna punkt att den asylsökande - till skillnad från medborgaren i många andra förvaltningsmål - får ekonomiska medel till rättshjälp.
Mot denna bakgrund åtnjuter både bifall och avslag en stark legitimitet. Utan exempelvis stödet till juridiska biträden skulle ett avslagsbeslut och därpå följande utvisning inte åtnjuta samma juridiska tyngd. Därför träffar kritiken som ibland uppkommer mot denna rättshjälp fel.
Och med denna process i beaktande är det det svårt att i dag förstå det möjliga i att efter bara fyra år vid avslag åter söka asyl.
I den migrationspolitiska kommittén finns nu en majoritet för att ändra tiden för en ny ansökan till tio år. Miljöpartiet, Centern och Vänsterpartiet uppges vara emot.
Det förtjänar att nämnas att sannolikheten för den som fått ett nej ska få ett ja efter fyra år är liten, såvida inte särskilda nya omständigheter tillkommit. Det är alltså inte så att fyra år vistelse i skuggsamhället automatiskt förbättrar någons möjlighet att få stanna, även om personerna inte lär eftersökas av gränspolisen.
Enligt strängare domstolspraxis är den avvisade numera skyldig att medverka till verkställighet. I första hand är den av- eller utvisade som är skyldig att självmant lämna landet. Vederbörande anses också ha ”bevisbördan” i fråga om han aktivt medverkat till att lämna landet.
Men preskriptionstiden härstammar från en annan tid, (1976) då den främst omfattade personer som inte kunde utvisas på grund av förhållanden i hemländer och som därför inte skulle behöva leva under ett ständigt hot om avvisning. Att asylsökande som fått nej valde att hålla sig undan var då inte något problem som lagstiftaren uppmärksammade.
Däremot kan regeln fungera som ett sista hopp för asylsökande som fått avslag och i väntan på en ny ansökan, eller amnestier, väljer att gömma sig i Sverige.
Denna faktor ska inte överdrivas mot bakgrund av Migrationsöverdomstolens praxis. Inte heller den fria sjukvården för tillståndslösa ska ses som en ”pull-faktor” som får asylsökande att välja just Sverige. Den bör istället förstås utifrån ett medicinsk--etiskt förhållningssätt. Vård ges efter behov.
Skuggsamhället har också andra materiella förutsättningar. Som möjligheterna till försörjning i parallellsamhällets kriminella utmarker.
Men den korta preskriptionstiden är en del av en helhet. Ska ett ja vara ett ja och ett nej ett nej måste migrationspolitikens olika riktningar dra åt samma håll. Det är framför allt inte humant att systemet signalerar (mot praxis) att dagens nej kan bli ett ja efter fyra år av stress och oro i skuggsamhällets trångbodda lägenheter.
Martin Tunström
