Islänningarna bör rösta nej i dag

Spararna som satte in pengar i de nu sammanfallna bankerna hade inte en tanke på att deras länders bankgarantier bara gällde inhemska banker, och inte utländska. Förlusterna blev så enorma att Storbritannien och Nederländerna ändå betalade ut tröstpengar. Men det har inte kunnat visas att staten Island någonsin utfäst sig att ersätta utländska sparare om isländska banker skulle gå omkull utomlands.

Spararna har alltså varit tanklösa och tagit risker de inte förstod. Det är kärvt. Men varför vanliga islänningar skulle drabbas av detta är obegripligt. Få av dem har haft något att göra med de konkursade bankerna.

Det som nu har hänt är att EU-länderna Storbritannien och Nederländerna har tagit till utpressningsteknik mot det isländska folket. Trots att inga avtal fanns från början använder de sin rena geopolitiska styrka för att avtvinga islänningar deras besparingar.

Funnes det någon kraft i EU som utrikespolitisk aktör skulle unionen ingripa och sätta P för utpressningsförsöket. Lag och rätt ska gälla, även om det kostar.

Men det vi ser visar tydligt hur Europas stater börjar bli alltför små och trånga för att själva kunna hantera ekonomiska kriser. Ett annat exempel är Grekland. Vi ser alla turistbilderna framför oss av de pittoreska gubbarna vid brädspelet på tavernan. Problemet är att de inte alls ska sitta där och ha trevligt och dricka kaffe, utan arbeta effektivt och koncentrerat åtta timmar om dagen på kontoret eller i fabriken.

Grekerna har haft för bra pensioner alltför tidigt, haft för många förmåner och bidrag, jobbat för lite och skattefifflat för mycket. Nu är de upprörda och anser att övriga Europa agerar som en sur förmyndare. Det är också vad resten av unionen gör. Grekernas livsstil kan passa i ett låglöneland på gränsen till Mellanöstern. I EU har den intet att göra.

Även här ser vi hur en ekonomi i kris indirekt röjer väg för krav på enhetlighet, makt åt centrala beslut och minskad tolerans för lokala variationer.

Alla de som förespråkat en svensk euro har talat om de politiska fördelarna. De finns uppenbarligen. Men få har ändå vågat säga rakt på sak att eurosamarbetet sannolikt kommer att leda till starkare integration i EU, inte bara av marknader, utan även av politiskt inflytande och sådant som sociala förmåner, trygghetssystem och i förlängningen livsstilar.

För vi tycks ju inte alls vara sådana individualister att vi upprörs över att vanliga islänningar måste ta ansvar för några få optimistiska bankmäns misslyckande. Den inställningen, att alla delar ansvaret vare sig de vill det eller inte, kommer också att prägla Euroeuropas ekonomiska frihetsramar.