IS-extremister hör inte hemma nära barn
Det är många svenskar som först nu yrvaket verkar inse att världen befinner sig i ett förändrat säkerhetsläge. Gjorde man det inte efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina förra året, så gjorde man det denna vecka i och med Islamiska Statens terrorattack i Bryssel som tog livet av två svenskar.
Men den islamistiska faran har funnits där länge. Veckans angrepp var det senaste i raden av genomförda islamistiska terrordåd riktade mot Sverige eller svenskar sedan 2010. Det var efter den massiva islamistiska påverkanskampanjen mot Sverige, och aggressionerna efter koranbränningarna, som säkerhetspolisen tidigare i år höjde terrorhotnivån – men hoten och hatet har funnits där betydligt längre.
Att så många islamister – ett par hundra – reste från Sverige för att gå med i terrorsekten Islamiska Statens blodsvälde i Syrien och Irak var en av flera varningssignaler. Dessa vågor av ”terrorresenärer” som de har kallats började redan 2011.
Bara dagar efter det senaste terrorattentatet kunde Expressen i en granskning visa att så mycket som en dryg fjärdedel av de bekräftade så kallade ”IS-återvändarna” nu jobbar i Sverige med barn, unga och utsatta. Ett upprörande avslöjande. Personer som på olika sätt varit kuggar i den Islamiska Statens terrorvälde med dess förtryck och folkmord är nu barnskötare, ungdomsledare, lärare och socialsekreterare. Det framstår som inte bara moraliskt förkastligt, utan också högst riskabelt.
”Snarare är det samhället och IS-återvändarnas offer som kan kräva att dessa personer aktivt sonar vad de gjort.”
En del av personerna som Expressen talar med verkar förvisso visa prov på skuldmedvetande. En säger att den inte kan ”gnälla över att jag fått konsekvenser av detta”. Det tyder på en insikt om det egna ansvaret och att man behöver sona det man gjort.
Andra försöker däremot värja sig genom att kalla det för ett snedsteg i livet, att de var hjärntvättade, och att man förtjänar en andra chans i livet. Det framstår som tafatta försök att spela ned det egna moraliska ansvaret, och ett förminskande av vad de faktiskt bidrog till. Oavsett vilken konkret uppgift de hade – bödel, krigare, byråkrat, ambulansförare, kock – så var de en del av IS terrorvälde.
Kom ihåg att detta var en organisation som på massiv skala begick oerhörda grymheter som att avrätta barn eller sälja barn som sexslavar. Och det var bara för några år sedan. Att dessa individer nu säger sig ta avstånd från IS ger inte samhället någon anledning att se mellan fingrarna, eller att inte vara vaksamt.
De säger sig förtjäna en andra chans – efter att ha understött en av vår tids värsta ondska. En sådan andra chans är inget man per automatik har rätt att begära från sina medmänniskor. Snarare är det samhället och IS-återvändarnas offer som kan kräva att dessa personer aktivt sonar vad de gjort. Många av dem har inte kunnat hanteras rättsligt eftersom lagstiftningen halkade efter. Desto viktigare blir det att de själva tar ansvar för sina handlingar, visar ånger och ”bär den frukt som hör omvändelsen till”. Så kan de med tiden göra sig förtjänta av en andra chans.
