Inte särskilt livat längre på landet
Sverige avvecklade sina bönder med en hastighet som saknar internationell motsvarighet. Man kan möjligen jämföra det med Stalins utresning av kulakerna, de rika självägande bönderna i Sovjetunionen. Men jämförelsen haltar; i Sverige skedde det i stor enighet mellan demokratiska riksdagspartier.
Uttryckt i siffror blir processen nästan kuslig. 1951: 869 000 sysselsatta i jordbruket. 1970: 144 000. 2010: 72 000. På tjuga år har drygt 80 procent av Sveriges bönder gått över till annan sysselsättning.
Gårdarnas storlek har växt, produktiviteten har ökat dramatiskt, hade inte Sverige gått med i EU hade förmodligen färre än dagens 1.5 procent varit sysselsatta i jordbruket.
Den här utvecklingen har förstås lämnat spår. Allra tydligast i landskapsbilden och på ett mer diffust sätt i människors psyken och självuppfattning.
Det har kommit ut två böcker som på olika sätt belyser det här skedet. De handlar inte så mycket om orsakerna till denna svenska revolution, utan mer om hur den påverkat människor. (Detta historiska skred finns också skönlitterärt gestaltat i Sven Delblanc lysande Hedeby-svit.)
Per Wirtén har skrivit en mycket elegant och tänkvärd essä som heter ”Där jag kommer från – kriget mot förorten”. Boken är en kärleksförklaring till denna förort, i detta fall Huddinge med omnejd och också en uppgörelse med stadsbons nedlåtande attityd mot förorten och dess invånare.
Kristina Matsson vänder i ”Landet utanför” blicken mot det som blev kvar av Sverige utanför storstadsklustren. Inte så mycket faktiskt. Visserligen finns det enskilda entreprenörer som får lampor att fortfarande lysa i ett alltmer öde land. Men en framtid?
”Kanske jagar trängseln och larmet Europas invånare till Västerbotten eller naturtörstande holländare till Värmland i ännu större skaror än vad som redan sker. Kanske blir det som Filipstads kommunalråd Per Gruvberger hoppas, att den svenska landsbygdens tystnad och obrutna horisonter kommer att bli en sådan bristvara att alltfler söker sig dit”, skriver Mattsson.
Just nu tyder ingenting på att kommunalrådets fromma förhoppning kommer att uppfyllas. Det som redan skett i Sverige sker nu över hela jorden. Människor vandrar till de stora städerna. Förorter växer och med dem miljöproblemen. Fattiga människor trängs med varandra upptända av ett hopp om att det i denna misär finns en framtid för deras barn. Mer än hälften av världens befolkning bor nu i städer.
Men allt är förstås inte hopplöst. Per Wirtén påpekar att det finns ny teknik ”som möjliggör en historisk maktspridning och demokratisering av samhällets alla strukturer”, fast för närvarande har den makten ”i stället koncentrerats till några globala storstäder och dess citykärnor”.
Om makten ska spridas måste människan, som vanligt höll jag på att skriva, ta sitt öde i sina egna händer. Men hinner den jäktade storstadsmänniskan att göra det. Med pendlande, hämtning av barn och ständig brist på tid?
De växande miljöproblemen ger inga valmöjligheter. Det finns fortfarande tid att handla. Men den tiden blir knappare för varje dag som går.
Lars Ragnar Forssberg
