Inte rättsstatens undergång

Senast i raden denna vecka var dels betänkandet om en ny huvudregel i sekretesslagstiftningen som ska möjliggöra ökat informationsutbyte med brottsbekämpande myndigheter, dels utredningen om anonyma vittnen som tillsattes förra året – ett sätt att hantera problemet med personer som inte vågar vittna i en rättegång, kanske för att man fruktar för sitt liv.

Just införandet av anonyma vittnen är något som väckt viss uppståndelse på både sidorna av blockgränsen. Ja till och med justitieminister Gunnar Strömmer (M) tillhörde för några år sedan dem i Moderaternas partistyrelse som sa nej till anonyma vittnen. En inte oriktig kommentar är att anonyma vittnen ur ett rättssäkerhetsperspektiv kan vara problematiskt. Men debatten om anonyma vittnen har också haft en tendens till överdrifter. Anonymitet innebär inte rättsstatens undergång eller att Sverige blir totalitärt. En liknande möjlighet finns redan i stater vars rättsstatliga principer eller liberala demokrati knappast kan sättas i tvivel. Sverige blir inte Ryssland, snarare mer som Norge eller Finland.

Däremot är frågan vilket bevisvärde ett anonymt vittnesmål kommer tillmätas i domstolarna. Om de kommer anses ha lågt bevisvärde kommer det förmodligen också att bli ett perifert verktyg i kampen mot de kriminella gängen. Som utredningen själv konstaterar så är det ovanligt att bestämmelser om anonyma vittnen nyttjas i de länder man jämfört med, som Frankrike eller övriga Norden.

Men införandet av möjlighet till anonymitet kan mycket väl bli ett verktyg bland flera, i synnerhet i enskilda fall. Att det nyttjas sällan är inte ett bevis för att det är dåligt. Det är inte för inte som såväl polis som åklagare har menat att denna möjlighet att vittna anonymt behövs i Sverige med anledning av det allvarliga läget.

Det bör också understrykas att utredaren är noga med att påpeka att anonyma vittnesmål ska beslutas av domstolar ”i vissa undantagssituationer.” Ett krav ska vara att det finns en påtaglig risk för vittnet eller någon till den närstående. Åtalet måste också handla om allvarlig brottslighet. Det är inte fråga om att folk på löpande band ska kunna kasta anonyma vittnesmål runt sig, och inte heller är det den målsägande själv som kommer kunna åberopa ett anonymt vittne – utan åklagaren eller den tilltalade.

Det finns som sagt rimliga invändningar mot anonyma vittnesmål. Men förslagets hårdaste kritiker har ofta svårt att presentera några alternativ på hur man ska komma till rätta med problemet som anonyma vittnen är tänkt att avhjälpa. En del har förvisso lyft att vittnesskyddet skulle kunna utökas. Det är i och för sig tänkbart, men frågan är om det skulle fungera; skulle de vittnen det är frågan om verkligen vara villiga att vittna mot gängkriminella om det innebär att de för att skydda liv och lem behöver byta identitet och flytta långväga bort?

Ska man döma utifrån övriga Europas erfarenhet ser det ut som att anonyma vittnen sällan kommer att nyttjas. Men å andra sidan har Sverige jämfört med resten av Europa en exceptionell situation med det dödliga gängvåldet.