Inte nostalgiskt trams att sakna gamla Sverige

”Sverige var tryggt”. Så säger partiledaren Magdalena Andersson på bred stockholmska i Socialdemokraternas valfilm som är fylld av tillbakablickar från hennes ungdom. Där varvas klipp på Olof Palme med bilder från en kommunal simhall och glada industriarbetare.

Den är en nostalgitripp de luxe. Budskapet ligger helt rätt i tiden med tanke på att mer än hälften av svenskarna anser att landet är på väg åt fel håll, enligt den årliga SOM-undersökningen. Det är ingen ny uppfattning, undersökningen har visat samma tendens sedan 2015. Den är som starkast bland väljare som är politiskt intresserade, ironiskt nog.

Politikerna verkar äntligen ha hunnit ifatt väljarna. Sällan har en valrörelse varit så tillbakablickande som i år. Det är inte längre bara Sverigedemokraterna som ägnar sig åt folkhemsromantik och flaggviftande. Nu har det blivit rumsrent att sakna det Sverige som fanns förr, där gängskjutningar inte var vardag, där folk talade samma språk och där samhällsgemenskapen var så självklar att den inte var föremål för diskussion.

Just det avhandlar statsvetarna Katarina Barrlings och Cecilia Garmes i boken Saknad – På spaning efter landet inom oss (Mondial förlag). Författarna skriver om hur den stora invandringen under 2000-talet inte bara har gett upphov till problem av praktisk karaktär, som ökad arbetslöshet och trångboddhet.

Den har även lett till sådant som är svårare att sätta ord på, och att tala om.

Som känslan av att sakna en plats som finns kvar, rent fysiskt, men som har förändrats till oigenkännlighet och därmed försvunnit. Hemlängtan, trots att man befinner sig hemma. Den typen av känslor har närmast varit tabu att uttrycka offentligt i ett land där modernitet och framtidsoptimism ses som några av de främsta dygderna.

Barrling och Garme menar att Sveriges oförmåga att hantera mjukare frågor kopplade till invandringen beror på att Sveriges främsta avtryck i historien är kopplat till ingenjörskonst – inte filosofi, antropologi eller psykologi. Ingenjörens uppgift är att finna lösningar på praktiska problem. Fast ingenjörsmentaliteten är mindre hjälpsam när det rör sig om sådant som inte går att kontrollera i vetenskapliga experiment: som mänskliga relationer och kultur.

Man kan förvisso invända att Sverige inte har haft en tillräckligt ingenjörsmässig inställning till asylinvandringen. Då hade man inte tagit emot asylsökande utan att ha en tydlig idé om vad de skulle jobba med eller var de skulle bo.

Politiker, oavsett block, verkar åtminstone inse att det inte längre går att ignorera de där känslorna av saknad som delas av såväl svenskar som har bott här hela sitt liv som dem som kom hit för 20 eller 30 år sedan. Tänk om det hade varit politiskt gångbart att uttrycka dem tidigare, då kanske Sverige hade varit i en annan sits än i dag.

Naomi Abramowicz förstärker ledarredaktionen under valrörelsen.