Inte lika goda kolsupare i FN
Så har då världssamfundet än en gång demonstrerat de vinster som finns att göra med internationella överenskommelser av sådant slag som av såväl autonom vänster som radikal högerpopulism annars brukar bespottas som ”globalism”. FN:s klimatkonferens i Glasgow har efter drygt två veckor rundats av. Utöver de separata överenskommelser som olika konstellationer av länder kommit fram till har även ett gemensamt avtal tagits fram.
Att alla inte är inte nöjda är föga förvånande; så brukar vara fallet. Men även om en del kritiserar konferensen för att ej gå tillräckligt långt kan man inte förneka att framsteg gjorts.
Inte minst har länder som använder stora mängder kol gått med på att ”dra ned på” kolanvändningen. Även om det är en beklaglig förmildring av dokumentets ursprungliga formulering om att helt ”fasa ut” kol har ett viktigt första steg tagits. Samtidigt har också för första gången de fossila bränslens centrala roll i att driva på klimatförändringarna nämnts i ett avtal av detta slag.
Därtill har man formulerat ett uppdaterat system för utsläppshandel där man försökt täppa till kryphål, och biståndet för att fattiga länder ska klara av klimatanpassningen ökar.
”Att tala är inte en svaghet, utan tvärtom en del av själva styrkan i diplomati.”
En del aktivister har kritiserat mötet för mycket snack och lite verkstad. En orättvis bedömning. Visst talas det mycket på ett sådant möte. Talas, förhandlas, skrivs, skrivs om. Men det är inte en svaghet, utan tvärtom en del av själva styrkan i diplomati och politiska överenskommelser. En strävan att gemensamt nå fram till lösningar på svåra, internationella problem.
Det säger sig självt att det är lättare sagt än gjort. Men det är en betydligt bättre metod än alternativen, som den klimatdiktatur en miljöpartistisk politiker efterfrågade för några år sedan.
Och nog skulle man kunna vända på anklagelsen. Det är betydligt enklare att ställa sig med en skylt och skandera slagord än att sitta ned i tuffa förhandlingar och faktiskt få något gjort.
Beskyllningarna som kastats mot konferensen skapar också en felaktig bild av att samtliga länder och dessas politiker inte egentligen bryr sig. Så är förstås inte fallet. Men alla länder har sina känsliga avvägningar att göra.
Det tål också att påpekas att det är enstaka länder som utgjort bromsklossar i en sådan fråga som kolets utfasning. Indien, Kina och USA utgör tillsammans de ojämförligt största konsumenterna. Ska någon skugga falla så är det över dem, inte det internationella samfundet som faktiskt försökt åstadkomma genuin och betydelsefull förändring. Alla är inte lika goda kålsupare.
