Innovationsrådet uppfinner hjulet
Det är alldeles utmärkt att statsminister Stefan Löfven har gjort innovationer till en huvudfråga för regeringen. Innovationer, inte panik eller skam, kan bidra till att hantera klimatutmaningar. Innovationer höjer produktiviteten, skapar jobb och kapar kostnader. Innovationer gör livet friare och rikare.
Däremot måste man undra om Löfvens tillvägagångssätt är det rätta. Det nationella innovationsråd som han har skapat och som möttes i Kalmar under onsdagen tycks grundat på idén att om alla drar åt samma håll uppstår uppfinningar. Om offentlig sektor, universitet och näringsliv sitter runt samma bord finner man svaren.
Problemet är att denna modell för innovationer har ganska svagt stöd för sig. Det är till exempel inte alls självklart att universitet och högskolor är särskilt innovativa. Det svenska innovationsundret under efterkrigstiden skedde med ganska liten inblandning av universiteten, som beräknas ha haft något att göra med en femtedel av uppfinningarna. I USA har universitetens bidrag till de mest signifikanta innovationernas uppkomst beräknats vara ännu mindre.
Att idéer utvecklas bättre i samverkan än i konkurrens är också en ogrundad förhoppning. Att ”kraftsamla” omkring innovationer fungerar möjligen när det finns pengar inblandade, men några sådana hanterar inte Löfvens innovationsråd. Rådet fattar inga beslut och ersätter inte någon del av Regeringskansliets etablerade beredningsrutiner. Mötena protokollförs inte. I vilken mening man verkligen kan tala om samordning och stark ledning är oklart. Det enda som finns är ett informellt diskussionsforum.
Samtidigt som rådets diskussioner har pågått, har innovationer förändrat landskapet på ett av de områden som togs upp under onsdagens möte i Kalmar: e-hälsa. Och det har skett trots, inte tack vare, politiken.
Så kallade nätläkare har, oavsett vad man tycker om deras verksamhet, skapat något helt nytt i vård-Sverige. De har utvecklat en verksamhet som man kan vara skeptisk till men som bevisligen möter en efterfrågan som den offentliga vården inte noterade. De anpassade sig snabbt till förändrade förutsättningar, som när landstinget i Sörmland av en helt annan anledning gjorde läkarbesök kostnadsfria. Och de gjorde det i konkurrens med varandra.
Nätläkarnas tjänster hade utvecklats innan landstingens motsvarigheter hade kommit ur startgroparna. Nu går de inte att tänka bort.
Hade innovation verkligen varit högt prioriterat av regeringen, hade det varit ganska naturligt om sådana aktörer hade fått vara med i den välfärdskommission som regeringen lanserade i Almedalen i somras. Det finns inget annat sätt att lösa utmaningarna i vård och omsorg än innovationer, och det finns samtidigt inget som tyder på att landsting eller kommuner är särskilt innovativa. Men någon plats i välfärdskommissionen fick de fria aktörerna inte.
Kanske kan denna exkludering tolkas som ett erkännande av att innovationer inte alltid är så roliga att hantera. De utmanar system och strukturer. De kan till och med göra människor arbetslösa och arbetsuppgifter överflödiga. Inte för inte har de beskrivits som kreativ förstörelse.
Men ska Sverige förbli en ledande innovationsnation måste även denna sida av saken erkännas. Det går utmärkt att i dialog och samverkan uppfinna hjulet gång på gång. De verkliga innovationerna sker någon annanstans.
