Inget Storgateavtal efter Saltsjöbadsavtalet
Även om utgången på förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter alltid innehåller ett mått av ovisshet var det få som höjde på ögonbrynen när beskedet kom att förhandlingarna om arbetsrätten bröt samman vid midnatt, natten till torsdagen.
Det har förhandlats om ett nytt huvudavtal vid flera tillfällen under de senaste åren. Den senaste större förändringen av regelverket på arbetsmarknaden skedde när Göran Persson i en kompromiss införde rätten för undantag av två personer vid uppsägningar i småföretag. Det var ett beslut i direkt strid med hur den svenska modellen brukar beskrivas, som en helt partsstyrd förhandling.
Modellen har sina fördelar. Saltsjöbadsandan förefaller ha varit med och format ett relativt konfliktfritt Sverige. Hög anslutning till facken förefaller av avradikalisera löntagarnas organisationer. De tar mer sällan till stridsåtgärder.
Här anas en slags samarbetsdemokrati som statsvetarnestorn Leif Lewin brukar beskriva som ett ”Oscarianskt” drag i svensk politik från 1800-talets kungamakt.
De stora samhällsaktörerna har värnat nationens intressen före konflikter och betonat förtrolighet och samförstånd. Mellan socialdemokrater och högern. Mellan LO och arbetsgivarna.
Men modellen har också sina nackdelar. Det Oscarianska arvet från 1800-talet rymmer åtskillig elitism och slutenhet och mindre av opposition och ansvarsutkrävande. De slutna nattliga förhandlingarna är ett sådant arv från tiden då ”kungen allena styrde riket”. Icke-folkvalda organisationsföreträdare har fått en långtgående delegerad makt till att utforma ett system som också omfattar icke-organiserade anställda.
Ska delegationen av makt från riksdag och regering till parter fungera måste de också ta ansvar. Förhandlarna är inga lagstiftare. De äger inte frågorna. Och syftet med den svenska modellen är inte att det ska utvecklas ett regelverk och praxis på arbetsmarknaden som saknar stöd hos de folkvalda. Arbetsmarknadens parter kan inte blunda för att det finns en stor parlamentarisk majoritet för en förändring av modellens ramar.
Förhandlarna 2020 skriver därför inte in sig i historieboken. Det blev inget Storgateavtal efter Saltsjöbadsavtalet.
En orsak är att LO-sidan kalkylerar med att de kan få en bättre deal via sina politiska kontakter med den S-ledda regeringen. Det försvagade viljan till kompromiss. Statsminister Stefan Löfven har visserligen förbundit sig i januariöverenskommelsen att lägga fram utredningens förslag till vad LO uppfattar som oacceptabla förändringar i arbetsrätten om parterna inte enas.
Men förslag ska också beredas. Den vanliga gången är att utredningar remissbehandlas och sedan gör regeringen egna överväganden med utredningen som bas. Med tanke på att Januaripartierna knappast är intresserade av regeringskris och extraval lär de tvingas till nya förhandlingar syftande till att mjuka upp utredningens förslag. Därför talas det om mer förhandlingstid och en ny deadline som om förhandlarna inte haft dagar, veckor, månader och år på sig.
Så handlar som en spegel av vår tid reaktionerna på sammanbrottet om politiskt maktspel, parlamentariskt manövrerande och misstroendeförklaringar. Politikens innehåll är borta. Viljan att nå lösningar likaså. Och på den punkten förefaller det Oscarianska dragets goda sidor i svensk politik höra till historien.