Inget önskat avslut
Den erfarne mordutredaren utgår från brottsplatsen när ett mord har begåtts. Andra börjar att spekulera i tänkbara motiv bakom gärningen. Det gäller genomgående i utredningen efter mordet på dåvarande statsminister Olof Palme i februari 1986, med undantag att det fanns en politiserad polisledning som inriktade sina spaningar utifrån tänkbara politiska motiv.
När chefsåklagaren Krister Petersson pekar ut den avlidne så kallade Skandiamannen Stig Engström och meddelar att förundersökningen läggs ned sker det utifrån en indiciekedja som utgår från mordplatsen i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan.
Den som hoppats på att teknisk eller annan tung bevisning en gång för alla skulle avgöra skuldfrågan blev besviken. Materialet skulle långtifrån räcka till de ”tillräckliga skäl” som är kravet på bevisvärderingen för ett åtal. Misstankegraden är således låg.
Men det historiska fokuset från polis, medier och så kallade privatspanare på spår som polisen, Sydafrika eller Chile har samtidigt skapat en förväntat bild av den potentiella mördaren som utförare av ett mord i syfte att åstadkomma någon större politisk förändring. Mot den bakgrunden är det extra svårt för åklagare och polis att efter 34 år presentera en förklaring som vinner ett brett förtroende.
Det finns psykologiska skäl bakom detta sökande. Mordoffrets betydelse lyfts fram. Mordet i sig blir en del av del av offrets politiska eftermäle. En statsman faller därmed offer för en organiserad gärning.
Den ensamma gärningsmannen passar dåligt in, även om erfarenheten visar att tydliga motiv ofta saknas och att gärningen kan vara utförd mer eller mindre av ingivelse. Jämför med mordet på utrikesminister Anna Lindh som oplanerat utfördes av en ensam gärningsman mitt på eftermiddagen i centrala Stockholm.
Det är mot denna bakgrund som spekulationer om polisspår eller att kretsar inom flottan skulle stått bakom mordet vunnit terräng, trots att anknytningen till mordplatsen var svag eller till och med obefintlig. Trots att den så kallade gärningsmannaprofilen talade om mordet som oorganiserat och ”kaotiskt”. Hur den typen av konspirationer i ett litet land som Sverige skulle kunna följa de sammansvurna till döden och inte läcka ut ter sig faktiskt osannolikt. Många av spåren handlade mer om vem man ville se som mördare än vem som de facto troligen kunde ha hållit i mordvapnet på fredagsnatten i Stockholm.
Detta innebär inte att Palmehatet ska förminskas eller att man ska bortse från de aggressiva påhoppen på statsministern. Tvärtom. Andra ensamma gärningsmän har triggats av motsvarande hat och det kan idag för en yngre generation vara svårt att förstå de stämningar som präglade det polariserade Sverige under 1980-talet. Motivet för ensamvargen behöver inte vara starkare än så.
Hade brottsplatsen som knappt avspärrades varit reguljärt polisfokus från dag ett hade mordet med största sannolikhet varit löst för längesedan. Nu får vi istället, trots en viss revansch för polis och åklagare, leva med att en indiciekedja om en ensam gärningsman inte kommer att framstå som övertygande.
