Ingen borgerlig krasch
Känslan av borgerligt bakslag var på många håll påtaglig när Statistiska centralbyrån (SCB) släppte dess första partisympatiundersökning sedan valet. Samtliga Tidöavtalspartier backar, medan Socialdemokraterna går framåt. Det opinionsmässiga stödet för regeringssamarbetspartierna har gått ned till drygt fyrtiosex procent. För de borgerliga partierna för vilka valsegern i sig samtidigt innebar något av en förlust är det således dystra siffror.
Förvisso har samtliga partierna backat, så även de rödgröna – med undantag för just Socialdemokraterna. Det kan dock noteras att de tre borgerliga regeringspartiernas minskning är relativt marginell. Moderaterna har bara minskat med ynka 0,2 procent. Kristdemokraterna med 0,4 procent. Liberalerna har minskat mest av de tre, med 0,5 procent. Att det sistnämnda partiet drabbats hårdast torde inte vara förvånande, givet partiets turbulenta historia de senaste åren och de interna bråk som fortsatt bubbla efter regeringstillträdet.
Intressant nog minskar såväl Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet mer än de tre regeringspartierna. Den enda vinnaren i oppositionen är Socialdemokraterna. De stora förlorarna av riksdagspartierna är Centerpartiet och Sverigedemokraterna som har minskat med hela 1,3 respektive 2,3 procentenheter.
Det senare är signifikant. För borgerlighetens och regeringens självförtroende är det positivt att Moderaterna om än inte i riksdagen så åtminstone i opinionen är det största partiet bland Tidöpartierna.
Det skulle ligga nära till hands att konstatera att regeringens smekmånad nu är över, men någon smekmånad hade väl knappt regeringen till att börja med. Partierna kom direkt in i den tuffa verkligheten med ärvda kriser som levt kvar olösta sedan Socialdemokraternas tid vid makten.
”De stora förlorarna av riksdagspartierna är Centerpartiet och Sverigedemokraterna.”
Att regeringen och Sverigedemokraterna upplevs ha brutit mot vallöften med bland annat en mindre skattesänkning för drivmedel än väntat och ett något senare elprisstöd än vad man ursprungligen tänkte sig har förstås också spelat en roll. För väljare som hade hoppats på större och snabbare förändringar är besvikelsen ett faktum.
Och med tanke på hur de parlamentariska realiteterna ser ut vore det inte förvånande om även resten av mandatperioden löper vidare på ett liknande sätt – man står inför risken att tappa stöd både från liberaler som tycker att regeringen går för långt och sverigedemokratiska väljare som tycker att man inte gör tillräckligt mycket.
Även om regeringspartierna onekligen har straffats av väljarna vore det alltså i det stora hela överdrivet att tala om opinionsstödet i termer av ett domedagsscenario. I synnerhet om man ser på saken ur ett historiskt perspektiv. Att nytillträdda regeringar tappar i stöd i början av en mandatperiod är relativt normalt, åtminstone i Sverige. Efter att Alliansen vann regeringsmakten 2006 tappade man i opinionen, medan Socialdemokraterna seglade upp till fyrtio procent i stöd. Men det gick bra ändå.
De tappade stödet är förvisso ett bakslag, även om det mer eller mindre var väntat. Vad som är mer intressant är snarare att Liberalerna fortsatt ligger över riksdagsspärren, trots allt käbbel, och att det främst rör sig om ett sverigedemokratiskt tapp än ett borgerligt. Så även att Centerpartiet fortsätter segla ned mot botten. Man ligger nu på 5,4 procents stöd, inför ett partiledarval som kommer vara centralt för partiets viktiga vägval de kommande åren. Det finns fortfarande mycket med den parlamentariska dynamiken som kan förändras.
