Hurra för den första högerkvinnan
Ämnet är minst sagt paradoxalt. Varför ägna utrymme åt en kvinna från ett parti som motarbetat kvinnors rösträtt? Och det fascinerar. Hur lyckades en kvinna driva igenom politiska reformer i ett parti som just motsatt sig kvinnligt inflytande?
Det är med dessa frågor i bakgrunden som ett växande intresse för den första högerkvinnan i riksdagen, Bertha Wellin kan skönjas. Nyligen uppmärksammades hon stort av historikern Peter Danielsson i boken Från armborst till plakat som Länsstyrelsen i Kalmar län tillsammans med Kalmar läns museum nyligen utgivit. Och nu utkommer boken Den motvilliga feministen (Verbal förlag) av journalisten Sara Heyman som ger en heltäckande och initierad skildring av Wellins liv,. Denna ledarsida har för övrigt i en essä av Daniel Braw berättat om Wellins karriär ( 15/6-2019).
I svensk höger är partiets tidiga aversion mot rösträtten fortfarande ett sår. Politiska insatser av en person som Wellin drabbas således av ett slags dubbelt förminskande. Dels har högerkvinnor ansetts mindre intressanta i kampen för lika rättigheter. Dels har högern själv varit mindre intresserad av att berätta historien.
Därför är Danielssons och Heymans verk så betydelsefulla. De har också ett stort lokalt intresse. Bertha Wellin föddes 1870 i Torslunda och växte upp i Vickleby på Öland. Efter skolgång i Kalmar och arbete på Kalmar lasarett utbildade hon sig till sjuksköterska på Sofiahemmet i Stockholm.
Sara Heyman skildrar efter ett gediget arbete en enastående livsresa. Bertha Wellin lyckas med det omöjliga. Hon startar Svensk sjukskötersketidning och är tidigt initiativtagare till det Moderata kvinnoförbundet. Under första världskriget kommer hon in i Stockholmspolitiken.
Balansgången är samtidigt mycket svår. Bertha Wellin driver som Heyman konstaterar aldrig frågan om kvinnlig rösträtt. Inte för att hon är emot. Utan av taktiska skäl. De moderata kvinnorna hade inte som fruarna till liberala eller socialdemokratiska politiker sin män med sig. Wellin blev därför en politisk taktiker som skickligt manövrerade sig fram. Och som drev frågor om rätten för kvinnor att bli domare och höjda löner för barnmorskor. Hon förespråkade tidigt särbeskattning mellan kvinnor och män.
Samtidigt var det viktigt för Wellin att inte uppfattas främst som en kvinnlig politiker. Heyman understryker hur Ölandsdottern gärna ägnade sig åt försvars och näringslivsfrågor. Som Daniel Braw noterat sa hon om sig själv 1929. ”Främst tänker och handlar jag som svensk medborgare, därnäst som högerman och först i tredje rummet känner jag mig som kvinnornas representant”.
Hon vände sig således tidigt mot det som i dag kallas identitetspolitik. Som att bara kvinnor kan förstå kvinnors intressen. Men det är slående att de politiska resultaten av Wellins agerande blev så omfattande.
En förklaring kan vara hennes sociala position. Högerns första kvinnor kom från etablerade samhällsskikt – så också Wellin – och var tidigt yrkesarbetande. Socialdemokraternas organiserade däremot hemmafruar. Därmed hade högerns kvinnor ett erfarenhetsmässigt försprång i arbetet i maktens korridorer.
Det finns plumpar också i Wellins protokoll. Hon argumenterade för rasbiologi - vilket inte var ovanligt. Och särskilt vanligt i de medicinska kretsar där Wellin hade sin profession. Något humoristiskt är att läsa hur hon motsatte sig språkets vulgarisering. Att unga sade ” korset i stället för Röda Korset och Sabb för Sabbatsbergs Sjukhus” accepterade hon inte.
Men det är ett hittills närmast osynliggjort politiskt arbete som bidrog till det demokratiska genombrottet som får Bertha Wellin att gå till historien.
