Stig-Björn Ljunggren: Hur mycket historia tål vi se?
Just nu pågår en rensning av statyer på misshagliga personer ibland annat USA och Storbritannien. Aktivister vräker ner statyer av gubbar som ägnat sig åt slavhandel och andra förbrytelser, ofta med tydliga rasistiska böjelser.
Det har också spritt sig mycket långtgående ambitioner för att rensa kultur och vetenskap från rasistiska eller förnedrande uppfattningar.
Även i Sverige förs en diskussion om vad vi ska tillåta. I en bok av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, Genusdoktrinen (Fri Tanke förlag), ges en lång rad exempel på detta. Exempelvis får universitetslärare uppsträckning av ledningen om de för studenter använder det sk ”n-ordet” när de ska ge exempel på hur arkiv ska användas för den som vill forska om gångna tiders rasism.
(Observera att vi i Sverige förväntas skriva ”n-ordet” eftersom själva ordet, ”neger”, anses så stötande att det inte ens skall användas i en resonerande text som denna)
Frågan är var vi ska dra gränsen för vad som får sägas – och hur mycket av det förgångna som vi ska släpa med oss in i framtiden?
Hur mycket av vår förskräckliga historia ska vi tåla att se?
Och hur mycket ska vi skämmas för vad våra anförvanter ställde till med?
Har vi svenskar exempelvis en kollektiv skuld för att vi höll oss utanför andra världskriget? Eller ännu värre, hur agera med tanke på att svenskar ägnade sig åt slavhandel? Innebär det att vi som folk bör be om ursäkt och kanske kompensera de drabbades anförvanter, vilka de nu kan tänkas vara?
Och i så fall, bör vi söka kompensation för alla svenskar som blev slavar i norra Afrika från 1600-talet och framåt?
Var drar vi gränsen?
När det gäller historiska händelser bör de undersökas och diskuteras. Inget bör döljas, och moraliserande kan vara på sin plats också, även om det alltid är klokt att också förstå varje tids speciella omständigheter.
Hur ska vi exempelvis göra med statyn över Karl XI i Karlskrona? En kung som lät massakrera och plundra byar i Skåne?
Ska det finnas en liten skylt som påminner om vad han ställde till med i Örkeneds socken?
Lösningen som vi föreslår är att statyer av den sorten får vara kvar. Men på ett villkor. Alla som genomgår skolsystemet ska lära sig något om makthavarnas för- och nackdelar. En utgångspunkt blir därför att alla får chansen att plugga in kungalängden.
Kung Gråkappa bör förstås i ett historiskt sammanhang, som också kräver kunskaper om vad hans fader uträttade, för att inte tala om sonens bedrifter/härjningar.
Om den typen av breda kunskaper inte förs vidare till nästa generation är det betydligt värre än om en och annan elak makthavare fortfarande står staty, eller fått ge namn till gator och torg.
Kanske kan vi till och med argumentera för att även nidingarna bör finnas kvar i den fysiska miljön, så att de går att peka ut och påminna oss om att det var för jävligt förr, också.
