Hultsfred visar på självstyrets styrka

Det var lätt att hitta invändningar mot idén. Principen om likabehandling av medborgare får aldrig åsidosättas. Men det intressanta var att kommunen med ett redan då mycket stort mottagande av nyanlända inte ropade på bidrag utan experimenterade med egna lösningar för att hitta en väg framåt. Det är ändå så det kommunala självstyret är tänkt att fungera.

Det blev ingen frizon, klokt nog. Nu är kommunen på gång igen med nya egna idéer. Tillsammans med m-ledda Östra Göinge i Skåne och S-ledda Ånge vill Hultsfred bli en slags försökskommun inom arbetsmarknadspolitiken. Hultsfred vill ta över statliga Arbetsförmedlingens uppgifter inom det egna territoriet. Som i många andra kommuner finns redan en arbetsmarknadsenhet som arbetet delvis parallellt med Arbetsförmedlingen och som anses kunna ta över de statliga uppgifterna.

Engagemanget bottnar också i ett missnöje med Arbetsförmedlingen. Hur myndigheten ska utformas i enlighet med de beslut som fattats under januariöverenskommelsen är oklart. Men i mindre kommuner växer oron över att privata coacher och bolag kommer att prioritera större kommuner och de som står allra närmast arbetsmarknaden. Hultsfred och liknande mindre kommuner med hög långtidsarbetslöshet och många nyanlända riskerar att hamna på arbetsförmedlingens vita karta.

De tre kommunernas initiativ visar återigen också på skillnaden mellan partiernas inställningar i den lokala politiken och i den nationella.

Att C-ledda Hultsfred deltar i ett bondeuppror mot Centerns stora jackpot i Januariöverenskommelsen vittnar om det astronomiska avståndet mellan centerkommunalrådens verklighet och riksdagsgruppens liberala visioner. På samma sätt är rösten från upprorsbygderna i Göingetrakten en påminnelse om att moderata kommunpolitiker präglas av mer pragmatism och ansvarsetik än av ideologisk övertygelseetik.

Arbetsgivarorganisationer varnar för att kommunalt engagemang skulle konkurrera ut marknadens privata intressenter. Och på departementet gör man tummen ner för kommunala särlösningar i enhetslandet.

Då är det värt att påminna om att kommunerna länge hade det hela etableringsansvaret för nyanlända innan det flyttades över till staten och Arbetsförmedlingen. I det fall Arbetsförmedlingen eller de privata coacherna misslyckas med etableringen är det kommunen som får stå för försörjningsbördan via det ekonomiska biståndet. Därför är drivkrafterna för kommunerna att bekämpa arbetslösheten stor. Hög arbetslöshet är lika med mindre pengar till välfärdens kärna.

Kommunal självstyrets stora poäng är just att kommuner kan hitta olika vägar. Framgångsrika lösningar sprider sig till andra. Pluralismen har ett värde. Och även om även detta initiativ till slut hamnar i papperskorgen, precis som frizonsidén, har Hultsfreds kommun visat att den inte accepterar att åter bli den stora förloraren på en politik som anpassas efter visioner utan täckning och efter de större städernas förutsättningar.