Hot kan bli välsignelse

Och härtill var han nog nödd och tvungen: inom hans eget parti finns en röststark EU-kritisk falang, det Europakritiska partiet UK Independence Party går framåt och opinionen som helhet har blivit alltmer EU-skeptisk.

Genom att utlova folkomröstning, och samtidigt säga sig själv förorda fortsatt medlemskap förutsatt att EU reformeras, hoppades Cameron både bemöta opinionen hemma och sätta press på övriga medlemsländer i EU. Att de vill ha kvar Storbritannien i unionen råder det inget tvivel om: all­deles bortsett från de ekonomiska, politiska och praktiska konsekvenserna av just ett brittiskt utträde skulle EU hamna i djup förtroendekris om ett medlemsland gick ur.

Frågan är då vad det brittiska utträdeshotet innebär för Sverige. ”Camerons tal borde en gång för alla ta död på myten om att EU-medlemskap är något naturlagsbundet. Även Sverige behöver bättre deal – och kan få!” skrev Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson. Också Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt menade att Sverige bör följa Storbritanniens linje och kräva en omförhandling av villkoren för Sveriges medlemskap i EU.

Men vad Cameron i sitt tal utgick ifrån var något helt annat, nämligen att alla medlemsstater har sina särskilda förutsättningar. Specifika historiska och geografiska faktorer sätter sin prägel på det brittiska förhållandet till EU; därför går inte ett brittiskt ställningstagande att rakt av översätta till ett svenskt.

Intressant ur svenskt perspektiv är snarare något annat, nämligen frågan om nationalstatens ställning. Om den nuvarande ekonomiska krisen har bevisat något, är det att det är till sina respektive nationalstater som Europas invånare sätter sitt hopp. Det är där man väntar sig att de viktigaste besluten fattas. Det är också i deras parlament och regeringar man trots allt väntar sig att finna likasinnade och sympatiskt inställda. Nationalstatens demokratiska legitimitet har därmed i viss mening stärkts.

Samtidigt har de lösningar som har framförts på europeisk nivå i hög grad gått ut på ytterligare integration, exempelvis bankunionen. Den ekonomiska krispolitiken har därutöver varit synnerligen tvivelaktig. Enligt många bedömare, bland dem Riksgäldsdirektören Bo Lundgren, har de åtstramningspaket som ålagts bland annat Grekland rentav motverkat sitt syfte och fördjupat krisen.

Legitimiteten blir därefter. ”Människor är alltmer frustrerade över att beslut som fattas allt längre bort innebär att deras levnadsstandard sänks genom påtvingade åtstramningar eller att deras skatter används för att rädda regeringar på andra sidan av kontinenten”, som Cameron uttryckte det.

Nu är detta ingen ny insikt i EU-sammanhang­. ”Medborgarna anser att allt i alltför stor utsträckning avhandlas ovanför deras huvuden”, stod det exempelvis i Laekenförklaringen om Europeiska unionens framtid, som låg till grund för arbetet med ett nytt EU-fördrag.

Men problemet har fördjupats. Och till dess kärna hör att solidariteten som har utvecklats inom nationalstaterna inte har någon motsvarighet på europeisk nivå. EU-minister Birgitta Ohlssons­ beskrivning av medlem­skapet som att ”man är med, man tar ansvar och man är solidarisk” ter sig mot denna bakgrund som utopisk. Kan det brittiska utträdeshotet bidra till en tillnyktring på denna punkt har det inte varit förgäves. Om unionen däremot fortsätter på inslagen väg och hotet verkställs finns det bara förlorare.

Kommentar: Daniel Braw