Hör inte Moderaterna att skolklockan ringer?
Politiskt sett är det öppet mål i skolfrågan.
För tredje gången på några dagar rapporteras om rån eller knivbråk i svenska skolor. Denna oordning skulle inte accepteras på andra arbetsplatser.
Uppdrag granskning visade att den nya pedagogiken med abstrakta mål och inriktning på elevens eget sökande är en mardröm för elever med särskilda behov. Den har drivit på processen mot fler hemmasittare och lett till en explosion av medicinska diagnoser.
Språklärarna larmar åter om att franska och tyska väljs bort av eleverna i en tid när Tyskland är en av vårda viktigaste handelspartner och när Frankrikes politiska betydelse växer.
Därutöver sker en fortsatt nedvärdering av bildningsideal i samhället när historiekunskaper inte längre anses nödvändigt för att komma in på polisutbildningen.
”Den borgerliga oppositionen har dock inte väckts av den ringande skolklockan.”
På torsdagen agerades det däremot blixtsnabbt när regeringen signalerade att den kommer att föreslå en lagändring som möjliggör att fristående skolor får mindre elevpeng än kommunala med tanke på att de kommunala skolorna har ett helhetsansvar för alla elever i en kommun.
Socialdemokraterna får därmed debatten dit partiet vill. Någon utsikt att få igenom ett förslag i kammarens före valet finns knappast. Hur stort avdraget ska bli är dessutom inte nämnt eller vilka konsekvenser det skulle få för idéburna skolor, som inte tar ut någon vinst.
Men bara för att Socialdemokraterna överdriver problemet i linje med argumentationen ta ”tillbaka den demokratiska kontrollen” är det fel att hävda att det saknas någon relevant frågeställning.
Borgerlighetens ovilja att inte kunna förena tilltron till friskolornas och valfrihetens fördelar med aversion mot marknadsskolans nackdelar som betygsinflation och segregation gör frågan om friskolornas vinster och eventuella ekonomiska privilegier till en given valfråga för Socialdemokraterna. Överkompenseras fristående skolor som inte har ett fullt territoriellt ansvar och som kan välja lokalisering efter ekonomiska kalkyler samtidigt som kommunala skolor får högre kostnader på grund av en mindre gynnsam elevsammansättning - färre barn från medelklassfamiljer - finns de facto ett problem om man tycker att rättvisa i varje fall är synonymt med likvärdiga möjligheter.
Hade borgerligheten varit steget före på denna punkt hade det varit lättare att avfärda statsministerns absurda skildring av friskolevärlden som styrd av sexköpande rektorer och våldsbejakande extremister och där eleverna är ”vinstjaktens ” offer. Inte ett ord om resultat eller kvalitet.
Men Magdalena Andersson har ett fel. Det må finnas som hon säger stora riskkapitalbolag och ”lobbyister” som försvarar ”marknadsskolan. Men friskolornas starkaste tillgång är inte högavlönade lobbyister utan föräldrar och barn som värdesätter engagemang och kvalitet.
Så länge som borgerligheten inte lägger fram förslag om kunskap, bildning och trygghet har dock Magdalena Andersson ett rejält övertag skoldebatten.
