Höj ambitionen mot antisemitismen
I det hårda tonläge som präglar svensk politik kom till och med Förintelsen att användas som ett slagträ för några veckor sedan.
Det var centerledaren Annie Lööf som påstod att ett icke förlängt stöd till hågkomstresor till Förintelsens minnesplatser var ett utslag av SD:s reaktionära politik och något ”oerhört”.
Även om oppositionspartiernas skuggbudgetar inte är lika detaljerade som regeringens kan det noteras att inte heller centerbudgeten innehöll några anslag till resor. Inte heller Socialdemokraternas som efter många år på regeringskansliet sitter inne med aktuell budgetkompetens. Ändå dristade sig Morgan Johansson, den tidigare justitieministern (S), att tala om saken som ”mycket allvarlig”.
Trodde någon på fullt allvar i Socialdemokraterna eller Centern att Sverigedemokraterna skulle lyckas övertala det m-ledda kulturdepartementet att stoppa anslagen och få det igenom en budgetprocess med liberaler och kristdemokrater som profilerat sig i arbetet mot judehat och rasism i decennier? Sannolikt inte.
Är det ens fullt rimligt att tro att SD motsätter sig resorna? I SD-bagaget finns mycket riktigt ett arv av vit antisemitism. För dagens radikala högerpopulister handlar kulturkriget om att motsätta sig Israels fiender och tala högt om den islamistiska antisemitismen eller om det sällan uppmärksammade vänsterautonoma judehatet.
Men i ett högljutt tonläge blir sanningen mindre viktig, inte bara för populister utan också för dem som säger sig vara dess tuffaste kritiker. I detta fall är dock de grundlösa anklagelserna mer än olyckliga. Ifrågasättandet av motpartens demokratiska ambitioner som länge präglat samtalet eller som i detta fall om regeringen verkligen tar antisemitismen på allvar underminerar förtroendet för politik, stat och institutioner.
På måndagen kom också besked från regeringen med kulturminister Parisa Liljestrand (M) i spetsen om ett breddat åtgärdsprogram när det gäller kampen mot antisemitism och annan rasism. På det hela taget är det förlängningar av program och idéer som består sedan både alliansregeringar och den S-ledda regeringen. I paketet ingick nya hågkomstresor, pengar till museer och forskning och en översyn av de säkerhetshöjande åtgärder som vidtagits vid bland annat synagogor.
Ett nytt inslag som jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) tog upp är att en utredning ser över om straffskärpningsgrunderna för det som populärt kallas för hatbrott riktade mot bland annat minoriteter kan skärpas ytterligare.
”Att direkt understryka behovet av upplysning om islamism väcker exempelvis märkligt nog kritiska invändningar.”
Satsningar och åtgärder mot antisemitism är inte längre tabu. Vägen från ord till handling är dock kantat av problem. Att direkt understryka behovet av upplysning om islamism väcker exempelvis märkligt nog kritiska invändningar.
Ja redan i statsbudgeten varslade regeringen om att Forum för levande historia ska få i uppdrag att informera vid sidan av nazismens och kommunismens brott också om ”andras brott” mot mänskligheten. Det har underförståtts som islamismens många brott mot mänskligheten.
Och uppdraget har beskrivits i termer av rasistisk hets och - ja åter som en ”gåva” till Sverigedemokraterna. Det är att gå långt i misstänkliggörandet. Det är att inte skilja mellan islam och islamism. Och att faktiskt blunda för hur antisemitismens växer fram i dag.
Det säger något om att arbetet mot antisemitism har en bra bit kvar på vägen till målet.
