Högre utbildning blir en kravlös gemenskap
För att hantera resursbristen och de allt sämre förkunskaperna bland studenter tvingas lärosäten bygga luftslott. Det menar Susanne Dodillet, lektor i pedagogik vid Göteborgs Universitet, som i en intervju i Universitetsläraren berättar om hur “låtsaskvalité” blivit en strategi för utbildningsväsendet. Genom att behålla de höga kraven på papper, men sänka kraven i praktiken lyckas universitet och högskolor med imponerande akrobatisk förmåga tackla de många och skilda krav och utmaningar som de ställs inför.
I intervjun benämner Dodillet utvecklingen som en “förskolning” eller skolifiering”. Vad hon menar blir smärtsamt tydligt när man tar del av en annan artikel i Universitetsläraren av Petra Garberding, docent i etnologi vid Södertörns högskola. Garberding skildrar hur allt fler studenter saknar förmåga att formulera fullständiga meningar på begriplig svenska. Som färgstarkt exempel på detta citerar hon ett utdrag från en hemtenta med en fråga om Sovjetunionen: “Så klart det staten som blev övervakande och skaffades den ”New public management” och hjälpte de arbetslösa och ungarna.”
Samtidigt finns det starka drivkrafter för att godkänna eleverna. En stor del av lärosätenas ersättningar utgår nämligen när elever får godkänt. De ekonomiska incitamenten är således starka. Men Garberding berättar också att det inte är ovanligt att elever kommer till sina lärare och gråter om de blir underkända. Det är en dubbel press som sannolikt kan förskjuta kraven för vad som släpps igenom.
I det tillståndet, där elever hanterar undermåliga resultat med tårar och inte klarar av att skriva fullständiga meningar, är diskussionen om “förskolning” förståelig. Det är därför rimligt att anta att lärarnas auktoritet någonstans befästs eftersom de ändå representerar en vuxenvärld i relationen med eleverna. Men lärarrollen utmanas också från andra håll. Studenter som ställer krav på undervisningen och vill diktera litteraturlistorna är växande fenomen. I Lund ombads exempelvis en professor i neurobiologi att revidera sin föreläsning om arv och miljö på läkarprogrammet, eftersom den berörde biologiska skillnader mellan könen. Något som inte föll i god jord hos vissa av studenterna som såg könsskillnader som sociala konstruktioner.
Utvecklingen har inte skett i ett vakuum. Rekryteringen har breddats, och en student behöver med det svenska antagningssystemet inte ens formulera en hel mening när den söker till universitetet eller högskolan. Samtidigt är det genomströmningen av studenter som genererar pengar, vilket sätter lärosätena i en beroendeposition till dem.
Risken är att det blir ett ambivalent kunskapsinnehåll där det som är på modet bland studenter att tycka för tillfället tillåts diktera vad som ska och inte ska läras ut. Något som riskerar att relativisera synen på kunskap och fakta, och klyva utbildningsväsendet. Tankarna går osökt till Gustaf Frödings dikt “Vad är sanning?”, om än med ett dystert raster över sig: “Dock synes mig sällsamt, att det enda sanna, så underbart kan byta form och färg. Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”
Så länge luftslottet upprätthålls genom en dissonans mellan kraven på papper och de i verkligheten, kan också en student med bristfälliga kunskaper få sitt examensbevis på pränt. Så urholkas ett utbildningsväsende.
