Hemleverans är fel fråga för ökat självstyre
Raden av kommuner som tillåter att restauranger vid sidan av att hemleverera mat också erbjuder alkohol till middagen blir allt längre för varje dag.
De två m-ledda kommunerna Nacka och Växjö var tidigt ute. Att landets tredje största kommun, Malmö, följer med på tåget har i sammanhanget stor symbolisk betydelse.
Alkoholfrågan rör inte längre upp samma känslor som tidigare. Som Mattias Svensson visar i sin nya bok, Så roligt ska vi inte ha det, Timbro, hur de liberaliseringar som skett under senare år av alkoholpolitiken inte lett till ökat våld eller missbruk, tvärtemot domedagsprofetiorna.
Det betyder inte att varje förändring mot en mindre restriktiv politik är efterlängtad eller i vart fall ska tas för given. Bilden av att de nya reglerna innebär att restaurangen levererar en (dyr flaska) flaska syrlig Chablis till ostronförrätten sätts av branschintressen och politiker. Att reglerna också innebär att 15 flaskor starköl kan levereras tillsammans med pizzorna till den föräldrafria festen nämns inte.
Det nya är emellertid att kommunernas tillståndsprövning knappast kan sägas uppfylla alkohollagstiftningens bokstav och anda. Länsstyrelser ger grönt ljus för så kallad mikrocatering där serveringspersonal deltar i hemmet, men inte till alkoholleveranser.
Om det kan man säga mycket. Anser man att lagar är felaktiga arbetar man emellertid för en förändring av dem. Länsstyrelsen i Kronobergs län som har tillsynsansvar enligt lag har inte vunnit gehör för sina kritiska synpunkter mot Växjö kommuns handläggning och nu har landshövdingen Maria Arnholm tillskrivit regeringen och efterlyst sanktionsmöjligheter. Sådana saknas nämligen i dag, gissningsvis av den enkla anledningen att lagstiftaren förväntat sig att länsstyrelsens anvisningar ska följas inom ramen för självstyret.
Landshövdingens brev till regeringen har utlöst en väl polemisk och högljudd reaktion. Kommunalråden Oliver Rosengren M i Växjö och partikollegan i Malmö, Torbjörn Tegnhammar, talar om myndighetsaktivism. Tegnhammar hävdar att länsstyrelsen är en” byråkratisk stoppkoloss”. Rosengren kallar den för ”utvecklingsfientlig”.
Länsstyrelsens dubbla roller i svensk förvaltning kan gärna problematiseras. I detta fall lyder länsstyrelsens kontroll över den kommunala normgivningen under regeringen. Landshövdingen är utnämnd av regeringen och är ministärens förlängda arm i länet. Samtidigt står det klart att det är riksdagen som sätter gränserna för den kommunala självstyrelsen. Rättssäkerhetsmässigt är det en tveksam ordning. Och så länge länsstyrelsens bevarandeuppdrag är i första rummet kommer utvecklingsuppdraget vara i det andra.
Länsstyrelserna hamnar emellertid allt oftare i moderata politikers skottglugg. Det kan gälla strandskydd, handläggningen av detaljplaner eller som nu alkohollagstiftningen.
Stela byråkratier bör kritiseras, men denna retorik andas mer av alkoholpopulismens ångor. Och den bidrar till en olycklig polarisering mellan myndigheter och väljare.
Överdriven kritik på alkoholområdet försvårar också en debatt på områden där det riktats mer underbyggd och relevant kritik om anställda som inte längre lever upp till de klassiska ämbetsmannaidealen.
Moderaterna bär ju också på det arvet. Ja partiet har historiskt värnat den kultur av oväldiga ämbetsmän på de statliga myndigheterna som står fria från partipolitisk påverkan. Av det hör man i dag alldeles för lite.
