Helhetsansats mot ensamheten
Hög andel ensamhushåll, lägre deltagande i föreningsliv, ökande ensambegravningar. Det finns många tecken på hur svenskarnas sociala nätverk och relationer har förändrats – och hur ensamheten följt i förändringens spår. Det talas allt oftare om problemet med ensamhet. Den utmaning det kan innebära att leva ensam och socialt isolerad blev många varse när pandemin härjade som värst.
Diskussionen tog fart redan efter dokumentären The Swedish Theory of Love (2015). Även om man kan kritisera den för att odla en del överdrifter och nidbilder så berörs en viktig fråga, och pekar på en intressant koppling mellan ensamhet och statsindividualismen – att den socialdemokratiska omdaningen av samhället under 1900-talet gjorde individen mindre beroende av familjen eller det civila samhället för att i stället i högre grad förlita sig på staten.
Om det å ena sidan kunde innebära ett slags frigörelse för individen gentemot familjen och andra gemenskaper har samhällsförändringen samtidigt bidragit till att människor blivit mer isolerade.
I hur hög grad teorin stämmer tvistar de lärde om. Och Sverige är förvisso inte ensamt om ensamhetsproblem. Även om det ofta hävdas att Sverige är världens ensammaste land finns det fog för att ifrågasätta den bilden – beroende på vad som menas. Man bör skilja mellan att leva ensam och att känna sig ensam. Om färre svenskar känner sig ensamma jämfört med sydlänningar är däremot antalet ensamhushåll i Sverige på en hög nivå.
Men att färre svenskar känner sig ensamma jämfört med andra folk är ingen anledning att slå sig för bröstet. 13 procent saknar en nära vän i Sverige, och ungefär en halv miljon svenskar känner sig ofta ensamma. 26 procent saknar en kärleksrelation. Det går inte annat än att säga att ofrivillig ensamhet är ett problem även i Sverige.
”Ingen människa är en ö, som den engelske prästen och poeten John Donne (1572-1631) skaldade.”
Det ska inte förnekas att den föregående regeringen började nysta i detta problem – till exempel gav man under pandemin höjda bidrag till pensionärsorganisationer för arbete med att bryta äldres isolering.
Men den borgerliga regeringen kommer med en välkommen ansats till ett helhetsgrepp. Utöver 145 miljoner till kommunala och regionala insatser gentemot äldre satsar man 50 miljoner för att motverka ensamhet bland demenssjuka och 25 miljoner extra på idrottsrörelsens arbete med idrott för äldre. 75 miljoner går också till civilsamhällets arbete mot ofrivillig ensamhet, ett arbete där man också glädjande nog breddar målgruppen till att inkludera andra utsatta grupper utöver äldre.
Den minsta posten i den 300 miljoner kronor stora satsningen går till den nog så viktiga uppgiften att börja bygga upp en nationell strategi för att förebygga och bryta ofrivillig ensamhet. Det rör sig alltså om kartläggning av problemet, dess orsaker, effekter – och hur det kan motarbetas.
Att den förra socialministern Lena Hallengren (S) går i polemik mot sin efterträdare Jakob Forssmed (KD) och dennes parti på denna punkt må väl vara hänt. Men när hon anklagar socialministern och Kristdemokraterna för att tidigare ha haft något slags bekymmerslös hållning där man lämnat de ensamma åt sitt öde där ”var och en får hantera sin situation själv” går hon över gränsen. Forssmed och Kristdemokraterna hör till dem som mest har lyft ensamhetsfrågan på politisk nivå de senaste åren.
I en tid när mycket fokus ligger på hårda frågor som lag och ordning är det välkommet med denna typ av omsorgsfulla uttryck för politikens mjuka värden. Här syns den klassiska kristdemokratins personalistiska ådra. Ingen människa är en ö, som den engelske prästen och poeten John Donne (1572-1631) skaldade. Ett perspektiv väl värt att ta fasta på.
