Hasta inte fram en kommunreform

”Den största kommunutredningen” på 50 år, sade den tidigare civilministern Ardalan Shekarabi (S). Även om målet inte uttryckligen sades vara en ny stor våg av sammanslagningar av mindre kommuner förde den historiska referensen tankarna till 1970-talets stora förändring av den svenska kommunkartan.

Men Shekarabis utredning rann ut i sanden. Det enda försöket att slå samman två kommuner skedde på Öland och avfärdades av medlemmarna i såväl Borgholm som Mörbylångas kommuner.

Nu är det civilminister Erik Slottner (KD) som i denna fråga tar upp stafettpinnen från sin företrädare. På årsstämman för kommunernas egen bank, Kommuninvest, meddelade Slottner att han tillsätter en snabbutredning för att se över kommunernas intresse av frivilliga sammanläggningar. Platsen var väl vald eftersom Kommuninvest som bank drivit frågan om större kommuner, något egendomligt eftersom inga kommuner efterfrågat en ny kommunkoncentration.

Men att denna utredning inte kläs i ord som historisk vittnar också om att utgångspunkten nu mer ligger i mindre förändringar av kommunkartan. Ambitionen är mer att reformera strukturen för de minsta kommunerna än att skapa nya storkommuner. Ordet frivillighet signalerar också att regeringen inte ämnar rita nya gränser.

Det är naturligtvis inte givet att Sverige ska ha just 290 kommuner. Inte minst har många mindre kommuner svårt att rekrytera nyckelpersonal. Lösningar som olika typer av samverkan mellan kommuner fungerar bra på vissa områden - såsom räddningstjänst - men sämre när det gäller kommunerna kärnuppdrag, välfärden.

I de tre nordiska grannländerna har kommunreformer nyligen genomförts för att skapa mer bärkraftiga enheter. Intressant nog har både Finland och Norge ändå fler kommuner än Sverige, trots att befolkningen samtidigt är mindre. Det kan också finans ett egenintresse hos mindre kommuner att fusionera sig med större. Väldigt svaga kommuner riskerar att bli för beroende av statsmakten och då blir det kommunala självstyret något av en chimär.

Men det är framför allt viktigt att vara tydlig med varför man vill sammanlägga kommuner, ett annat mjukare ord som används istället det mindre politiskt affärsmässiga att sammanslå dem.

Det är värt att betänka att partierna har både egna ideologiska och rent intressemässiga perspektiv i frågan om relationen till kommunerna. Liberaler och miljöpartister är starka i stora kommuner och styr gärna från ovan över mindre. Centern är starkt i landsbygdsdominerade kommuner och är medvetet om att sammanläggningar spär ut partiets lokala inflytande. Moderaterna har länge präglats av stordriftstänkande, men är idag starkt i stora delar av Kommunsverige. För socialdemokraterna var 1970-talets kommunreformer nyckel till välfärdsstatens expansion. Och Kristdemokraterna brukar framhålla subsidiaritetsprincipen, att beslut ska fattas på rätt nivå, vilket ofta används ett försvar för lokalt självstyre.

I de liberala och socialdemokratiska ambitionerna att skapa ”rationella enheter” saknas ofta förståelse av hur kommunfrågan är kopplad till identitet och sammanhang. Kommun betyder ju ”gemensam” och utvecklades i Sverige ur den kyrkliga organisationen socken, att söka sig samman. Det går inte att förstå medlemmarnas nej på Öland utan ett beaktande av identitetsfrågan. ”Känslan av ett sammanhang” förklarar också varför idén om storregioner aldrig slog igenom. De saknade bred folklig förankring.

Att de mindre kommunerna är problematiska ur demokratisynvinkel är ett annat argument som inte självklart håller vid en prövning. Tunga SNS Demokratiråd varnade förra året för ”ogrundad alarmism” i bedömningen av den lokala demokratin. Den kommunala demokratin beskrevs som bättre än sitt rykte.

Någon historisk förändring är därför inte att vänta. Behovet är otydligt och efterfrågan liten. Men i sten är kommunkartan inte skriven.