Rickard Wessman: Han ska inte kvälja dom
En friande dom i Solna tingsrätt fick Richard Jomshof (SD), ordförande i justitieutskottet att twittra att ”vansinnet fortsätter”. Domen var ett ”skämt” enligt Jomshof. En nättidning tog till det ytterst osmakliga greppet att publicera namn och bild på nämndemännen som dömt och friat de tilltalade.
För ministrar är det en självklarhet att inte yttra sig i enskilda fall. Regeringen agerar kollektivt och en minister som uttrycker missnöje om utgången i ett enskilt mål talar för hela myndigheten och riskerar att bryta mot grundlagens förbud. Vore Jomshof minister hade han hamnat i KU.
I riksdagen är logiken lite annorlunda. Jomshof är ingen myndighet och kan inte heller ensam uttala sig som sådan. Om riksdagen ska bryta mot grundlagen krävs i princip votering i kammaren.
Varken som enskild ledamot eller ordförande i utskott har Jomshof någon makt över domstolar. Några rättsliga påföljder för Jomshof är därför svåra att se.
Men i ett rättssamhälle ska rättvisan ha sin gång. Man överlåter åt parterna att klaga på domen inom ramen för instansordningen.
Att inte kvälja dom, som den gamla regeln lyder, gäller därför alla. Men kanske särskilt de som uppbär ämbeten i rättsväsendet, även ordförande i justitieutskottet som förtjänar skarp kritik för sitt språkbruk.
Under senare år är det en regeln som blivit allt mer urholkad. Både politiker och rättsväsendets aktörer har tagit för vana att kritisera domar. Något som Jomshofs supportrar inte varit sena att påpeka.
Två friande nämndemannadomar vid just Solna tingsrätt väckte stor ilska för några år sedan. Domarna kväljdes, nämndemännen hängdes ut och avsattes av sina partier, påhejade av twittrande företrädare för rättsväsendet.
När dammet lagt sig slutade båda fallen med JO-anmälningar mot rådmannen, inte nämnden, som ansvarig för överläggning och domskrivning.
I många länder kan det utgöra ett brott att rikta kritik mot domstolar på ett sätt som sätter yttre tryck på rättegången. I Sverige har det istället länge varit en oskriven regel, buren av en stark ämbetsmannakultur. Men i vår rättspositivistiska kultur tycks oskrivna regler ha svårt att klara mötet med en ny generation patosfyllda ämbetsmän som ser sina institutioner och ämbeten som åsiktsplattformar.
Det har sagts att rule of law is the law of rules. I ett rättssamhälle kan regler fungera som samhällsbärande institutioner. Men bara om de tillämpas lika för alla. Den berättigade kritiken mot Jomshof undermineras av att många centrala aktörer slutat följa den regel man nu åberopar mot Jomshof.
”Återigen är det nämndemännen vid Solna tingsrätt som kommer ut med hedern i behåll.”
Återigen är det nämndemännen vid Solna tingsrätt som kommer ut med hedern i behåll. De har fullgjort sitt uppdrag och frikänt tilltalade när bevisningen inte räckt för en fällande dom. I övrigt har ingen av dem kväljt dom i den efterföljande debatten.
Ändå har deras namn och bild återigen hängts ut.
Nämndemännen är en institution som burit rättssamhället över 800 år, som inte visar några tecken på att vika, men som kan behöva ett särskilt skydd när respekten för principen att inte kvälja dom sviktar.
