Håller ni med Demirok, Kalmarcentern?
Det var ord och inga visor när Centerledaren Muharrem Demiorok häromdagen slog igen dörren för en framtida regeringssamverkan där Vänsterpartiet ingår. Dörren slog igen tungt, för centerledaren motiverade inte sitt nya ställningstagande med hänvisning till att någon sakpolitisk fråga blockerar ett samarbete utan med förekomsten av den antisemitism som gång efter annan uppvisats inom vänstern den senaste tiden.
När antisemitiska uttalanden uppmärksammats av media har Vänsterpartiet tagit avstånd, uteslutit och fördömt. För att sedan tvingas hantera ständigt nya fall av judehat på tämligen hög nivå i partiet som poppar upp i sociala medier eller i Israelhatande demonstrationer.
Det är svårt att inte få bilden av att partiledningen agerat först sedan press och etermedier avslöjat rasismen i det parti som kallar sig antirasistiskt. Och det är bland annat mot den bakgrunden som Judiska Centralrådet på fredagen meddelade att Vänsterpartiet inte längre är välkommet på dess aktiviteter.
Om en moralisk fråga blockerar ett möjligt regeringssamarbete uppkommer ju frågan om hur förtroendeingivande samarbetena med Vänsterpartiet på lokal och regional nivå är. Sådana finns ju i exempelvis i Kalmar och Borgholms kommuner samt i Region Kalmar där Socialdemokraterna leder arbetet i majoritetskoalitioner tillsammans med Centerpartiet och Vänsterpartiet. Partier brukar ju ha någon form av central inställning till lokala samarbeten, med olika grad av respekt för kommunalt självstyre och lokalavdelningarnas fria val.
Även om det förekommit i någon kommun – tidigare Uppvidinge – att Centern styrt med Sverigedemokraterna har partiet centralt tagit avstånd från majoritetskonstellationer tillsammans med SD på lokal nivå. Av det starka moraliska avståndstagandet från Vänsterpartiet följer emellertid – logiskt – av Demiroks resonemang att i kommuner och regioner behandla Vänsterpartiet på liknande sätt som Sverigedemokraterna. I vilket fall tvingas nu lokala C-företrädare i kommuner med V-samarbeten försvara deltagandet i sedan länge okonventionella koalitioner.
”Centerpartiets vägval de senaste åren har ju till stor del handlat om att ta avstånd från andra.”
Sedan är saken den att Centerpartiets vägval de senaste åren har ju till stor del handlat om att ta avstånd från andra. Samtidigt har partiet hamnat i det besvärliga läget att man sakpolitiskt står mycket närmare den regering man står i opposition till än det regeringsunderlag som man är en del av. Skuggbudgeten är mer av systemskifte än regeringens budget, som samtidigt anklagas av Socialdemokraterna för att gynna de besuttna.
C-kritiken mot regeringen att den varit för långsam om gårdsförsäljning och att minska vargstammen rejält framstår också som självmål eftersom möjligheterna att få stöd för förslagen i ett rödgrönt samarbete hade varit minimalt.
Centerpartister brukar framhålla att partiet är med och styr i dryga 170 av landets 290 kommuner. Så understryks pragmatism, från numera allt vanligare bondeuppgörelser till allt mer sällsynt alliansanda. Nu formas istället istället oförenliga linjer; den etiska substansen i avfärdandet av Vänsterpartiet är tung och omöjliggör kompromisser. SD är fortsatt paria. Och kommunföreträdarna som det i Kalmar sitter nu i majoritetsstyre med ett parti som deras partiledare går till generalangrepp emot.
Det skulle vara så mycket enklare om Centerpartiet faktiskt hittar hem till sina rötter. Och till sina forna vänner.