GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Håll hoppets låga levande

En dag ska kommunismen falla även i Kina och på Kuba. Svenskt stöd till ländernas demokrater är ovärderligt.
Ledare • Publicerad 19 juli 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Det vore sannerligen ett nytt glatt 20-tal om kommunismen i Kina förlorade makten.
Det vore sannerligen ett nytt glatt 20-tal om kommunismen i Kina förlorade makten.
Foto: Ng Han Guan

Att kommunismen i Kina inte föll i samband med befrielsevågen som svepte fram över andra socialistiska stater i Östeuropa, Centralasien och delar av Afrika i slutet av 80-talet och början av 90-talet var en förlorad möjlighet av historiska proportioner.

En liknande utveckling som den i Sovjetunionen satte det kinesiska kommunistpartiet stopp för med den blodiga nedslagningen av protesterna på Himmelska fridens torg 1989. En grotesk massaker då uppskattningsvis flera tusen demonstranter dödades; deras kvarlevor spolades respektlöst ned i gatubrunnarna. Sådan är kommunismen.

Vad som kunde blivit går bara att fantisera om. Nu sitter det kinesiska kommunistpartiet än kvar vid makten och håller landet i ett järngrepp, och i och med digitaliseringen med möjligheter till en kontroll av folket som de gamla partivännerna i Sovjet bara hade kunnat drömma om. Mardrömmar, för folket.

I år, denna månad närmare bestämt, firar Kinas kommunistparti hundraårigt jubileum. När Sovjet gick under 1991 efter nästan 70 år hade dess kommunistiska parti inte ens existerat i 75 år. I Kina har kommunisterna nu haft makten i 72 år; vid den åldern hade kommunisterna i Ryssland redan förlorat den.

Den kinesiska kommunismen har alltså visat sig mer seglivad än den sovjetiska dito. I Kina firar makten det hela med både pompa och ståt. En tydlig maktdemonstration. Och propagandan surrar. Det är berättelse om ekonomisk framgång, men det förtryck och stora lidande som kommunismen inneburit förtigs.

Annorlunda ser det ut på Kuba just nu, en av de övriga fåtaliga stater där kommunismen klamrat sig fast. Fidel Castro är död och begraven, hans bror Raúl har lämnat makten, och denna månad – samtidigt som partisterna i Peking sjunger kommunismens lov – har det knakat i fogarna då de största protesterna mot regimen sedan 1994 genomförts.

”Den kinesiska kommunismen har visat sig mer seglivad än den sovjetiska.”

Den gången ledde förändringens vindar som gick genom världen inte till frihet för det kubanska folket. Ännu är det för tidigt för att säga vad som kommer blir de långsiktiga resultaten denna gång. Men en person har dödats – det första dödsfallet i samband med kubanska demonstrationer på 60 år. En påminnelse om att kampen för frihet inte är riskfri. Det påstås ofta att kommunismen i Europa föll utan blodsspillan; men det är en sanning med modifikation.

Men under helgen rapporterades det om att regeringen som svar på protesterna kommer gå med på vissa tillfälliga lättnader. Kanske visar sig det sig bli den spricka som sedan i längden leder till att den metaforiska muren längre fram faller. Att små händelser kan sätta igång stora händelseförlopp är en lärdom från Östblockets fall.

Det finns dock ingen anledning att vara naiv eller att som demokrat i den fria världen bekvämt luta sig tillbaka och tro att friheten kommer av sig själv som en av naturen given lag, en historiskt nödvändig slutdestination framtvingad av lagbundna händelseförlopp:

Kommunismen må ha fallit i både Ryssland och Belarus, men de är allt annat än demokratiska föredömen. Och som Belarus visat under det gångna året kan folkliga protester för frihet mycket väl slås ned. Även den arabiska våren under 10-talet i Mellanöstern blev i mångt och mycket en besvikelse.

Men den långa vandringen mot frihet fortsätter. Svenska partier och Sverige som stat kan spela en viktig roll i att stödja de oppositionella i såväl Belarus som Kina och Kuba. Dessa folk förtjänar frihet.

Thomas HermanssonSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.