Håll fast vid nolltoleransen

'Efter att narkotikautredningen nu har överlämnats till den borgerliga regeringen så kan man räkna med att narkotikaliberaler och drogromantiker förutsägbart kommer kritisera den för att den inte går tillräckligt långt och föreslår avkriminalisering eller rentav legalisering.

Något sådant hade den dock inte i uppdrag att utreda. Och dessutom går den ändå så pass långt att den uppmanar till att överväga en översyn av narkotikastrafflagen, för att möjliggöra ”drug-checking” – möjligheten för missbrukare att kontrollera att narkotikan inte innehåller något annat än man tror – eller så kallade brukarrum där missbrukare kan ta sina droger i en trygg miljö övervakad av vårdpersonal.

Den föreslår till och med, lite väl magstarkt, att riksdagen bör överväga att avskaffa målet om ett drogfritt samhälle till förmån för ”ett samhälle med minskade skador av narkotika”.

Liksom i fråga om sprutbytesdebatten för ett antal år sedan är det kontroversiella metoder. De stoppar inte missbruket i sig och skickar motstridiga signaler. Det finns en etisk problematik i att låta sjukvården möjliggöra missbruk; å andra sidan kan det finnas en chans att det minskar de dödliga överdoserna.

Men det vore sorgligt om den efterföljande diskussionen om utredningen och vården av missbrukare fastnar i en sådan debatt. Utredningen är något av ett mastodontverk, där bara själva förslagen i sig utgör en diger lunta. 64 förslag ges till regeringen, och därtill 71 bedömningar som i stället riktar sig till kommuner, regioner, myndigheter och som det heter andra berörda aktörer.

Bland annat uppmanas regeringen att anta en målsättning att narkotikadödligheten ska minska med 20 procent på fem år, vilket man också hoppfullt nog menar vara ett realistiskt mål som faktiskt kan uppnås med hjälp av förslagen som ges. Även om den ofta spridda uppgiften att Sverige skulle ha högst narkotikadödlighet i EU inte är sann så är varje dödsfall ett för mycket.

Intressant är också förslaget om att arbetet med att skriva ut naloxon – en nässpray som fungerar som motgift vid opioidöverdoser – inte bara ska intensifieras, utan också förenklas genom en lag om hantering av läkemedel utanför sjukvården som skulle göra det möjligt för även till exempel poliser eller personal på härbärgen att dela ut motgiftet vid behov.

Regeringen påminner ofta att samhället är större än staten. Det är ett perspektiv som också välkommet skiner igenom i utredningen, som bland annat vill att civilsamhället ska stöttas i skadereducerande arbete och att sjukvården ska bli skyldig att erbjuda anhöriga utbildning om beroendesjukdomar. Familj, civilsamhälle och stat kan verka i symbios.

Arbetet mot narkotikamissbruk är svårt; enkla, snabba lösningar kommer knappast vara framgångsrika. Här finns utrymme för pragmatism. En översyn av påföljderna snarare än en avkriminalisering är värd att diskutera. En sådan mjukare hållning mot missbrukare behöver inte innebära att man kompromissar med nolltoleransen. Det finns inget egenvärde i att straffa den som lider av beroendesjukdom, viktigare är då polisiära och rättsliga åtgärder mot de langare och gäng som tjänar pengar på missbrukarnas lidande.

Men det är av vikt att samhället fortsatt har en restriktiv syn på narkotika och att politiken utformas därefter, och att tonvikten ligger på det förebyggande arbetet samt en än bättre vård.