Grundlagen 2.0 - mer än retorik

Något stort har hänt. I veckan fattade en nästintill enig riksdag, enbart Sverigedemokraterna röstade emot, sitt andra beslut om grundlagsändring. Från och med årsskiftet har Sverige således fått en ny grundlag och därmed ett kraftfullare verktyg för medborgarna att hävda sina fri- och rättigheter gentemot staten.

Bland förändringarna märks att EU-medlemskapet skrivs in i grundlagen, att personvalsspärren i riksdagen sänks från åtta till fem procent, samt att valdagen flyttas från tredje till andra söndagen i september.

Många har reagerat över att den mediala debatten så påtagligt lyst med sin frånvaro. Det är befogad kritik. Grundlagen är fundamentet i vår rättsstat och bör inte betraktas som enbart en politisk angelägenhet. Men förhoppningsvis kommer fler att ögna igenom Regeringsformen, ursprungligen antagen i nuvarande form år 1974, nu när domstolarna äntligen givits bättre förutsättningar att värna medborgarnas fri- och rättigheter.

Det är glädjande att de borgerliga partierna, med hjälp av Miljöpartiet, lyckades förhandla bort uppenbarhetsrekvisitet. Enligt nuvarande ordning har domstolarna enbart fått pröva riksdagens och regeringens beslut om de uppenbart stridit mot grundlagen. När uppenbarhetskravet nu försvinner stärks domstolarnas konstitutionella ställning. Bland annat genom möjligheten att pröva om nya lagar strider mot grundlagens fri- och rättighetskapitel garanteras medborgarna ett starkare rättighetsskydd.

Även makten över domarutnämningarna ska i större utsträckning flyttas från den politiska makten till en fristående nämnd. Denna förändring är välkommen då den i sin yttersta konsekvens innebär att maktdelningen mellan statens verkställande och dömande makt ökar. Samtidigt utökas Regeringsformens fri- och rättighetskapitel med ett uttryckligt skydd för opartiska rättegångar.

Av tradition symboliserar ett lands grundlag dess demokrati. I vårt land har den inte brukats som ett verktyg för enskilda att hävda sina grundläggande fri- och rättigheter gentemot staten. Det beror sannolikt på den ambivalenta uppfattningen om att staten och dess makthavare per se är goda. Men det är en farlig hållning, dels för att den bygger på falska premisser, och dels för att garantier saknas för att inget oförutsett händer som rubbar den invanda ordningen. Därför är det viktigt att grundlagen förmår sätta gränser för den politiska makten. Dessa gränser ska alltid gå vid våra grundläggande mänskliga rättigheter. Om den politiska makten överträder dessa, icke kompromissbara gränser, måste rättsväsendet ha befogenhet att agera.

Det är bra att vi nu påminns om det faktum att en demokratis styrka inte enbart kan mätas utifrån synen på dess majoritetsstyre. En reell demokratis innersta väsen bygger nämligen snarare på samspelet mellan majoriteten och minoriteten. Därför blir ett lands minoritetsskydd, i sin mest långtgående form, i slutändan definierat av skyddet av enskildas fri- och rättigheter.