Dagen innan konferensen började tog regeringen emot slutrapporten från Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser (Tillväxtanalys) om en fråga med direkt relevans för mötets agenda. Efter bråket om Cementas kalkbrytning i Slite på Gotland förra året tillsatte regeringen denna utredning för att undersöka förutsättningarna att ersätta den gotländska kalkstenen med antingen import eller produktion på annat håll i Sverige.

Myndighetens rapport är intressant. Den fastslår att det är svårt att hitta någon bra ersättning i Sverige för kalkstensfyndigheten i Slite, i alla fall om man är ute efter samma kvantiteter och kvalitet.

Förvisso bedömer man att det finns svenska alternativ. En av de platser som rapporten lyfter fram som bäst lämpad som ersättning är Degerhamn på Öland. Men oavsett var skulle bara prospektering, prövningar och tillstånd innebära en väntetid på runt tio år – och det är innan man ens har tagit hänsyn till samhällsskydd, naturskydd eller andra motstående samhällsintressen, markägarförhållanden eller bebyggelse.

Utöver den mycket långa väntetiden innan ett svenskt alternativ till Cementas brytning på Gotland kan komma på plats skulle det dessutom vara ekonomiskt kostsamt. Det skulle krävas dyra mångmiljoninvesteringar i infrastruktur som beräknas ta upp till tretton år att genomföra.

Ett annat alternativ vore att istället satsa mer på import. Men som rapporten påpekar: Även om det finns fyndigheter ute i Europa där kalkstenens karaktär åtminstone påminner om den i Slite så är det inte säkert att det är ett realistiskt scenario.

Dels för att flera europeiska fabriker riskerar att stängas ned på grund av att de inte är koldioxideffektiva (se där ytterligare ett skäl att se med intresse på Cementas ambition att göra sin produktion klimatpositiv, ett projekt vars förstudie också presenterades förra veckan), dels för att nästan all handel sker regionalt. Det vill säga, logistiken för att skala upp en produktion och export till Sverige finns inte.

Att ändra på det skulle kräva investeringar ”i mångmiljon- eller miljardklassen” både i Sverige och utlandet. Och även i detta fall skulle det ta över tio år att genomföra.

Det skulle alltså varken vara praktiskt eller billigt att ersätta Slite med svenska eller internationella alternativ. Det senare skulle dessutom innebära en förlust av svenska jobb. Till detta kommer också risken att koldioxidustläppen skulle öka. Även om det i och för sig, vid import, skulle innebära att Sverige får lättare att nå klimatmålen vore det en pyrrhusseger. Utsläppen skulle bara flyttas någon annanstans, och bli värre.

Även om myndigheten i enlighet med regeringsdirektivet föreslår åtgärder för att främja ökad import och brytning på andra håll i Sverige är det svårt att undgå någon annan slutsats än att detta varken skulle vara bra för svenska jobb eller klimatet. Det skulle ligga i strid med den ambition regeringen talade om under klimatmötet.