GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Gör som Norden- säg ja till en kanon

Det nordiska samarbetets arbete för att stärka litteraturen har varit framgångsrikt. Sverige bör i likhet med Norden införa en klassikerlista för litteraturen.
Ledare • Publicerad 9 november 2022
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Nordisk litteraturkanon sedan 2008.
Nordisk litteraturkanon sedan 2008.Foto: Martin Tunström

Varje år sedan 1962 delas Nordiska rådets litteraturpris ut. Det är ett prestigefyllt pris som ökat intresse för litteraturen i de nordiska länderna. Norska författare har fått ett lyft i Sverige. Finländska i Norge.

Samarbetet tog sig nya uttryck 2008 när en nordisk litteraturkanon upprättades som fick finansiellt stöd av regeringarna. Från vänster till höger har den ett starkt stöd bland rådets folkvalda.

Har den parlamentariska församlingens kulturella engagemang lett till en inblandning i det fria kulturlivet? Veterligen inte. Priset och kanonsamlingen är exempel på åtgärder som bidrar till att höja bokens status. En förutsättning för att öka läsningen och bidra till en jämnare fördelning av kulturellt kapital.

De invändningar som nu framförs från bland annat ledningen för Sveriges författarförbund - och en rad kända författare - mot den kanon som omnämns i regeringsförklaringen bör ses i relation till det nordiska samarbetets envetna litteraturfrämjande.

”En kanon är oförenlig med demokrati”, sägs det. Självfallet finns det relevanta invändningar mot en litteraturkanon. Annars skulle den ha varit införd för många år sedan. Att Astrid Lindgren saknas i den nordiska kanonen vittnar om sammanställningssvårigheterna.

”Men det börjar bli tröttsamt med att storsläggan 'demokratins död' används i allehanda sammanhang. Det relativiserar för övrigt verkliga hot mot folkstyret.”

Men det börjar bli tröttsamt med att storsläggan ”demokratins död” används i allehanda sammanhang. Det relativiserar för övrigt verkliga hot mot folkstyret.

I flera europeiska demokratier finns en kanon - en klassikerlista - liksom alltså i det nordiska samarbetet. På vilket sätt en kanon strider med principen om armlängds avstånd mellan politiskt beslutsfattande och kultur är också oklart. Det har ju aldrig varit tanken att en läslista skulle tas fram av politiker eller departementstjänstemän.

Författarna verkar leva i övertygelsen att en litteraturkanon är ett verktyg för att pådyvla en smal nationalistisk kultur till den svenska befolkningen. Vilhelm Mobergs frihetsepos, Pär Lagerkvists humanism eller Kerstin Ekmans skildring av landsortssverige ger knappast några nationalistvibbar. Nationalister och främlingsfientliga brukar av denna orsak vara tämligen ointresserade av att sprida litteratur och annan kultur till breda grupper.

Att litteraturen kan ge ingångar in i samhället för nya svenskar är inte oviktigt. Men de huvudsakliga motiven för en läslista är andra. Börjar inte författarnas egna representanter tröttna på litteraturutredningar, läsråd och samordningsprojekt för att nämna de senaste årens politiska ”ansträngningar” som avslutas med allt utom förslag på skarpa åtgärder för att stimulera klassikerläsning?

Läsandet förändras, det är socialt ojämnt fördelat. Ingen talar längre om att unga pojkar befinner sig i bokslukaråldern.

Och svenska klassiker är - läs och häpna- betydligt lättare att finna i en bokhandel i en fransk mellanstor stad än i en svensk storstad. Det säger något om hur bokens och läsandets värde devalverats.

De förslag till åtgärder som brukar lyftas fram - som bemannade skolbibliotek i landets alla skolor - kommer säkerligen aldrig att införas. Av den enkla anledningen att varken kommun eller stat kommer att vilja finansiera skolbibliotek värda namnet i mindre skolor på landsbygden. Det blir för kostsamt och det finns inte sällan andra behov att prioritera lokalt.

En litteraturkanon är inte hela lösningen. Men den som är emot måste faktiskt ha bättre argument än att en idé syftande till ökad läsning och kunskap skulle hota demokratin.

Martin TunströmSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.