Daniel Braw: Gör allmännyttan allmän igen
Allmännyttan är inte längre särskilt allmän. De bostadsbolag som kommuninvånarna äger gemensamt riktar sig i praktiken inte längre till alla som bor i kommunen. Den svenska modellen på bostadsmarknaden fungerar inte som det var tänkt.
Detta är några av slutsatserna i bostadsforskaren Martin Granders bok Allmännyttan och jämlikheten: Svensk bostadspolitik vid vägskäl?, nyligen utgiven av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
Frågetecknet får anses lite överflödigt för vägskälet är enligt framställningen inte ens förestående, det är passerat. Det politiska problemet är dessutom så motsägelsefullt att strategiska beslut och icke-beslut leder till att någon del av den ursprungliga tanken överges.
Granders analys handlar mycket om att allmännyttan inte längre tillhandahåller bostäder åt alla. En allt större grupp saknar de inkomster och den kötid som krävs för att få förstahandskontrakt, men saknar samtidigt de sociala problem som kan leda till hjälp och stöd från kommunen. Denna så kallade strukturella hemlöshet avhjälps inte av det byggs mängder av nya bostäder med statligt stöd, så länge dessa hyrs ut med samma krav på inkomst och kötid.
Motsägelsefullt nog har allmännyttan samtidigt i allt högre grad blivit en boendeform för dem som inte hittar annat boende. Med ett akademiskt begrepp kallas det residualisering. Nästan hälften av hushållen i allmännyttan är idag låginkomsthushåll. På varje hushåll med hög köpkraft i allmännyttan går det 5,5 hushåll med låg köpkraft. I privata hyresrätter är förhållandet inte alls så skevt. Och bland villahushållen är antalet med hög köpkraft mer än dubbelt så stort som antalet med låg köpkraft.
Att göra allmännyttans bostäder mer tillgängliga för familjer utan arbete eller kötid är inte omöjligt. Bostäderna kan i högre grad fördelas genom lottning, till exempel. Det skulle också vara möjligt att i högre grad godta bostadsbidrag som en giltig inkomst, och för staten att höja och bredda bostadsbidragen därtill.
Men därigenom skulle den andra delen av problemet förvärras. Det skulle bli ännu tydligare att kommunala och privata företag inte konkurrerar om samma hyresgäster. Kommunala bostadsbolag skulle få en mer utpräglad funktion som bostadsmarknadens skyddsnät, snarare än att skapa de hem för alla som var visionen.
Det skulle också i än högre grad än idag bli ett boende för utrikes födda och personer med utländsk bakgrund. Att inte rikta sig till mer till vissa grupper var ett av den svenska allmännyttans särdrag. Men redan 2007 påpekade Boverket: ”Gruppen med utländsk bakgrund, särskilt de synliga minoriteterna, är ... starkt överrepresenterade i kommunal hyresrätt och underrepresenterade i egnahem.” Med det senaste årtiondets stora antal invandrare som primärt har bosatt sig i allmännyttan har denna iakttagelse förstärkts.
Här läggs grunden till en politisk konflikt. Insikten bakom den generella svenska politiken var att folk är mer benägna att stå bakom system som de själva har ut något av. Som allmännyttan har utvecklats, och som den skulle bli om förslagen till hur vanliga medborgare ska stängas ute, har gemene man ut allt mindre. Allmännyttan får det selektiva systemets brister, stigmatisering och svagt allmänt stöd, utan att ha dess fördelar.
Att en bärande idé i folkhemmet avvecklas kanske man kan leva med. Men nog är det oroväckande att det sker utan att någon egentligen ville det, eller utvecklade något bättre alternativ.
