Gnistan kan bli en storbrand

Protesterna i Sverige ser inte bara ut att försena anslutningen till försvarsalliansen Nato medan ett krig pågår i närområdet utan kan också leda till kännbara kostnader för svenskt näringsliv och möjligen också påverka hotbilden mot Sverige och svenska intressen.

Det är naturligtvis bisarrt att Sverige som ett land som mottagit hundratusentals muslimska migranter, som har en vidsträckt religionsfrihet och som låter Skatteverket samla in uppbördsavgift till muslimska församlingar blir måltavla för denna aggression från både politiska och andliga ledare. Moraliska argument biter inte på dem.

Men lekandet med elden kan också få svåra konsekvenser. Rasmus Paludan lyckas inte längre provocera muslimer i Sverige. I ramadankravallerna förra året deltog förortsmän, men naturligtvis inte integrerade bosniska muslimer. Utanför Sveriges gränser blir eldandet emellertid ett politiskt verktyg för auktoritära ledare.

Det gäller att från ett svenskt perspektiv försöka förstå Koranens status inom islam. Deras heliga skrift anses vara direkt verbaliserad via profeten Muhammed från Allah. Den riktiga Koranen finns således bara på arabiska. För många muslimer är den därför ofelbar och historisk-kritisk analys som när det gäller Bibeln är självklar i den kristna världen är mot denna bakgrund kontroversiell i stora delar av den muslimska världen.

Bränningen av en koran utanför Turkiets ambassad blir dessutom extra känslig även för många turkar som vuxit upp i den sekulära statsbildningens tradition som dominerade landet före president Erdogans politiska islam. I den turkiska modellen förenas stat, folk och nation ovanifrån. Det är ett exkluderande samhällssystem gentemot minoriteter, som kurder eller kristna, men när Koranen blir lågornas rov utanför just ambassaden uppfattas det utifrån den turkiska historien som en politisk attack både mot stat och religion.

Aktionen visar sig nu också vara orkestrerad av personer närstående Sverigedemokraterna som försåg den danske högerextremisten med både plån och tändstickor. Till det kommer att partiledaren Jimmie Åkesson gått till hård angrepp mot president Erdogan som kallats för en ”islamistisk diktator”.

Att Turkiet sedan flera år är på väg åt fel håll är ostridigt. En naiv linje präglad av önsketänkande präglade länge svensk debatt om Turkiet. Ifrågasättanden liknades vid islamofobi.

Men varken betalningen av demonstrationstillståndet eller jämförelsen av Erdogan med i praktiken en talibanledare sker med Sveriges bästa för ögonen. Inte heller ligger det i turkiska människorätts- och demokratiengagerades intresse, för övrigt.

Det är inrikes-utrikespolitik, syftande till att spela på islamkritiska stämningar. Ungefär som när SD i Kalmar förordar en folkomröstning om en moské i kommunen. Som om inte den vanliga beslutsgången skulle vara tillämplig i detta planbeslut. Som om det inte handlade om att använda det direktdemokratiska instrumentet till att inskränka den liberala demokratin.

Rasmus Paludans yttrandefrihet ifrågasätts inte, även om det kanske hade varit möjligt att ge tillstånd på någon annan plats. Av ett etablerat riksdagsparti och regeringsunderlag kan man emellertid förvänta sig mer. Nämligen att partiet markerar distans gentemot provokatörerna. Kanske är det dock för sent. Gnistan riskerar att bli en storbrand.