Glöm inte Isaak, Minhai och Floderus
Så har den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak suttit ytterligare ett år i fängelse utan rättegång i Eritrea. Därmed uppgår åren i fångenskap till 22. Isaak spärrades in sedan han rapporterat om den demokratiska oppositionen i landet.
Samtidigt blir dagar till veckor, veckor till månader och månader till år för den svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai som sitter frihetsberövad i Fastlands-Kina sedan 2015 efter att ha givit ut för Pekingregimen misshaglig litteratur.
Och en tredje av världens totalitära stater – Iran – har kastat in den svenske EU-diplomaten Johan Floderus i en cell där han fått sitta över 500 dagar. Under omständigheter som för tankarna till medeltidens fängelsehålor. Det är också fråga om en statlig kidnappning där lösensumman är en för folkmord dömd iransk tjänsteman som sitter i häkte i Sverige.
Med tanke på att åren går är det naturligt att de olika svenska regeringarnas strategier för att få samvetsfångarna fria diskuteras och ifrågasätts. Senast är det Reportrar utan gränser, som finner den svenska linjen beträffande Dawit Isaac varandes alldeles för passiv.
”Det är lätt att kritisera den tysta diplomatin när framgångar uteblir.”
Det är lätt att kritisera den tysta diplomatin när framgångar uteblir. Utrikesförvaltningens arbete när det gäller Dawit Isaak och Gun Minhai granskades dock av en oberoende kommission på riksdagens initiativ för ett år sedan. En sammanfattande mening i rapporten var att arbetet för frisläppandet ”har präglats av hög intensitet och stort engagemang.” Slutsatserna gällande arbetet för Isaak påverkas dock av att kommissionen inte fick full insyn i utrikesdepartementets handlingar. Bakom orden om tyst diplomati (all diplomati är för övrigt tyst) gentemot Eritrea ligger, vilket nog är tämligen okänt, såväl vad som kallas såväl en ”engagemangspolitik” som bygger på bistånd och samarbeten som en ”stramare” linje som baseras på restriktioner. Diplomati är ett ständigt vägval mellan en mjuk och en hård linje.
En annan aspekt som visar på komplexiteten i diplomatin är den svenska regeringens agerande mot Iran för ungefär ett år sedan.
Efter de modiga upproren i landet där framför allt unga kvinnor protesterade mot mullornas förtryck fick utrikesminister Tobias Billström (M) tuff kritik från den socialdemokratiska opposition för att han inte var tillräckligt frän i sin kritik av det statliga våldet i Iran.
Socialdemokraternas tonläge och krav på att bland annat terrorstämpla revolutionsgardet – som är något av en stat i staten – var delvis riktad mot den stora gruppen svenskiranier. Men det kunde också ses som ett (välkommet) avsteg från den traditionella S-linjen där tilltron till dialog och kritik som verktyg på den utrikespolitiska scenen varit astronomisk. En rad tunga svenska regissörer och skådespelare hakade på och krävde bland annat att Sverige skulle stänga ambassaden i Teheran.
Ingen i den kretsen var då medveten om att Johan Floderus i strid med internationell rätt sedan ett hundratal dagar suttit bakom lås och bok i det ökända Evinfängelset, gripen anklagad för spioneri när han befann sig som turist i landet. Regeringens mer försiktiga linje kan således förstås mot bakgrund av hänsynstagandet till Floderus situation. Utan en ambassad i Teheran skulle bland annat konsulär hjälp vara omöjlig att ge och hårda fördömanden mot Iran kunde försämra förhandlingsläget gällande Floderus.
Då hör det till bilden att enligt Granskningskommissionen är arbetet för en frigivning särskilt viktigt i det inledande skedet för att undvika långvariga låsningar och prestige i frågan.
Men även om kritiken mot diplomatin ter sig överdriven är det facit som gäller. De svenska medborgarna sitter fortfarande helt oskyldiga bakom galler. Det får inte accepteras.
