Gläds på Europadagen
Den 9 maj 1950 deklarerade Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman att fransk och tysk kol- och stålproduktion skulle läggas under gemensam kontroll. Vapnen som länderna tidigare riktat mot varandra skulle nu läggas ner och produktionen hanteras gemensamt. Krig mellan europeiska arvsfiender skulle bli otänkbart. Till och med praktiskt omöjligt.
Detta är budskapet för Europadagen som infaller i dag den 9 maj, på årsdagen av det som blivit känt som Schumandeklarationen. På ruinerna efter andra världskriget byggdes så den längsta freden i europeisk historia. Men det som var otänkbart och omöjligt är sedan 24 februari förra året verklighet på nytt. Det är krig i Europa.
Ju mer den europeiska gemenskapen har förändrats, desto mer är Ryssland sig likt. Inget är nytt under solen. Den 9 maj är ett exempel på det.
Samma dag som Europadagen infaller som en hyllning till freden, friheten och demokratin ägnar sig Ryssland åt krigsromantik, militärparader och nostalgisk nationalism på segerdagen i ”det stora fosterländska kriget”. Medan Europa har lärt av sin historia vältrar sig Ryssland fortfarande i sin.
Det är lätt att glömma den långa historia som Europa har bakom sig när EU diskuteras i Sverige. Alltmer har kommit att handla om EU som en tjänst som Sverige för tillfället abonnerar på, och som man kan säga upp om det inte längre passar. ”Det handlar inte längre om vad vi kan göra för EU, utan snarare vad EU kan göra för oss”, som SD-ledaren Jimmie Åkesson formulerade det i en uppmärksammad debattartikel förra veckan (Aftonbladet 2/5).
I Åkessons värld är det inte Sverige som ska vara tacksamt för EU, utan EU som ska vara tacksamt för Sverige. Den europeiska tanken är helt frånvarande. Allt handlar om att vinna egna fördelar, men nackdelarna går inte att stå ut med. Franska, tyska eller polska politiker ska ändå inte bestämma över oss. Vad Sverige bidrar med till gemenskapen verkar inte vara särskilt viktigt - all politik är lokal, även i EU.
”Precis som historien inte tog slut 1989 när Berlinmuren föll började den heller inte när Sverige gick med i EU 1995. I dag när kriget rasar på nytt är den europeiska gemenskapen viktigare än någonsin.”
Det finns mycket att kritisera EU för, men med ett så provinsiellt perspektiv gör man sig själv historielös. På ytan må EU se ut som ett strikt ekonomiskt samarbete mellan länder som inte har så mycket mer gemensamt än sina gränser. Men samarbetet är också byggt på en historisk ödesgemenskap.
För inte så länge sedan var Europa ett enda stort slagfält. Det som började med en gemenskap byggd på kol och stål efter Schumandeklarationen är i dag världens mest framgångsrika fredsprojekt. Detta är värt att försvara, med eller utan unionens alla brister.
Precis som historien inte tog slut 1989 när Berlinmuren föll började den heller inte när Sverige gick med i EU 1995. I dag när kriget rasar på nytt är den europeiska gemenskapen viktigare än någonsin. 27 länder står bakom Ukraina i kampen mot dem som i dag firar kriget. Så vinner freden till slut. Europa står starkt.
