Gatans glada parlament

Politiska protester tar sig olika uttryck. Fransmännen demonstrerar och strejkar. Gatstenen är deras symbol. Amerikanerna blir populister som vill kasta ut etablissemanget i Washington. Geväret, bekräftelsen på individens frihet, blir deras symbol. Engelsmännen sätter på en kopp te.

Pensionsreformen i Frankrike, valet i USA och Storbritanniens ångvältslika åtstramningspaket har blottlagt mycket skilda politiska kulturer.

Fransmän solar sig i glansen av sina få segrar. Engelsmännen präglas av sina få nederlag, skriver John Thornhill i Financial Times. Frankrikes storhet tillåter ingen reträtt, om det nu är reträtt att höja pensionsåldern från 60 till 62 år. Engelsmän älskar att stirra ett nederlag i vitögat och uthärda tillsammans. Lätta brigadens kavallerichock under Krimkriget var det slags dårskap som engelsmän älskar att förvandla till hjältesaga. Schackeltons misslyckade sydpolsfärder hyllas som storartade triumfer. Evakueringen från Dunkirk vände militärt fiasko till legendarisk räddningsinsats.

Amerikanernas nya Tea Party-rörelse protesterar mot höga skatter och en dyrbar sjukvårdsreform. I ett land som hyllar principen att alla människor är lika tycker många väljare att jämlikheten bara ska omfatta möjligheter, inte rättigheter. Fransmännen manifesterar en magnifik ovilja att fundera på alternativen till sanering av statsfinanserna. Britterna känner att nationen åter är hotad och är redo till uppoffringar, under förutsättning att bördorna fördelas rättvist.

Det kan vara intressant i sammanhanget att notera, att rättvisa definieras som lika villkor mellan jämförbara parter, grannar, arbetskamrater eller generationer. Minns hur den svenska valdebatten ömmade för Pensionärerna, en salig blandning av miljonärer och åldringar kring existensminimum.

Engelsmännen accepterar att fotbollsspelaren Wayne Rooney nyligen fördubblade sin lön i Machester United till 180 000 pund, ungefär två miljoner kronor. Det är inte årslönen, utan ersättningen varje vecka. Ingen knorrar. Få kan ens drömma om att vara Rooney.

Var finns Sverige på denna provkarta på nationell mentalitet? Landet har styrt genom finanskrisen utan behov av mycket stora förändringar. Men när politiken läggs om, sätts samhällsmoralen på prov.

Sverige är inte USA. Det finns inget stort parti och inga starka opinioner som ifrågasätter välfärdssamhällets solidaritet. Möjligen är vi lite för lite amerikanska, när det gäller att skapa lika möjligheter för alla.

Valrörelsen i Sverige, som redan känns ganska avlägsen, var en aning fransk i oppositionens vrede över nedskärningar. Men lika lite som de ilskna demonstranterna i Paris, kunde de rödgröna beskriva hur det gamla övergenerösa folkhemmet skulle trollas fram igen.

Bygger Sveriges stillsamma politik på en historisk prägling av annat slag än den brittiska? Engelsmännen antyder ibland att deras stoiska attityd två gånger har räddat Europa i modern tid (med viss hjälp från USA). Sverige har valt en annan väg, neutraliteten som överlevnadskonst. Ensamheten under krig, kris och fred har tvingat fram en klara-sig-självattityd. Vi måste hålla ihop mot omvärlden. Detta förklarar vår distanserade attityd till medlemskapet i EU Det finns också i Sveriges moderna framgångssaga en tradition att inte lämna några på efterkälken. Nationen och medborgarna har vågat göra stora förändringar, akrobatik på hög höjd, i förvissning om att skyddsnätet är uppspänt över sågspånet i manegen. Vi är annorlunda, men inte så annorlunda som vi tror. Betrakta omvärlden. Den är lärorik.