Gärningsmannens desperation gör honom inte mindre farlig

Det är snart tio år sedan som Per Ahlmark kom ut med sin banbrytande bok Vänstern och Tyranniet, våren 1994. Den rörde upp en inrikespolitisk debatt så häftig, att det tog många månader för vågorna att helt ebba ut.

Sällan har en i allmänhet vänstervänlig svensk kulturelit blivit så grundligt uppläxad. Boken har precis kommit ut i nyutgåva. Det är givetvis ingen slump.

Irakkriget har fått före detta maoister som Sköld Peter Matthis att vädra morgonluft och åter ge sig in i debatten.

Det verkar dessutom som om åtskilliga journalister med sympatier på vänsterkanten också vädrat morgonluft - rörelsen "Nej till kriget" har i medierna jämförts med motståndet mot Vietnamkriget, en liknelse som haltar ganska betänkligt. (Även om de mest hårdnackade krigsmotståndarna givetvis inte har något emot jämförelsen.)

Till och med gamla banderoller och slagord plockades fram ur garderoberna. Till de mindre begåvade av dessa måste man nog räkna "USA ut ur Irak" under den tid då plundringarna pågick som värst i Bagdad och andra städer.

Nyutgåvan av Per Ahlmarks bok är inte ändrad i något avseende. Författaren skriver dock i ett förord, att vi nu kan lägga en tredje totalitär åskådning vid sidan av nazismen och kommunismen.

Den islamiska fundamentalismen.

Den senaste veckans, och helgens, bestialiska vansinnesdåd i Saudiarabien, Marocko och Östra Jerusalem understödjer onekligen det påståendet. De självmordsbombare som givit upp sig själva och sitt liv för sakens skull visar en fanatism så stark som någonsin nazismens och kommunismens hejdukar. Självmordsbombare föds givetvis inte ur ett samhälleligt vakuum. De växer upp och formas ofta av ytterst svåra omständigheter - av fattigdom och desperation. Inte sällan har det också att göra med brist på skolgång.

Men tyvärr gör detta faktum dessa gärningsmän inte mindre farliga för andra, inte mindre dödliga för oskyldiga medmänniskor.

Därför måste denna terror, och nätverk som al-Qaida ständigt bekämpas. Usama bin Ladins underjordiska organisation har arbetat vidare medan USA haft fullt upp att invadera Irak - nu kan vi ana att denna rörelse inte alls har givit upp - utan tvärt om fortsatt att verka i det tysta sedan 11 september 2001. Det gäller dock att inte slå snett i kampen mot terrorismen. Hjärnorna bakom dessa dåd måste ställas inför rätta. Om detta kan alla demokratiska krafter enas.

Problemet är förstås hur roten till det onda ska bekämpas: fattigdomen, desperationen och bristen på skolgång. Och det är här som vi återvänder till Per Ahlmarks bok.

Den typen av kamp kan bara vinnas genom ett långsiktigt arbete för demokratiska och allmänmänskliga värderingar, individens fri- och rättigheter och mot förtryckanderegimer. I vilken färg och form de än komma må.