Gangsterrappare representerar inte förorten
Mitt gamla kriminella jag är borta, mitt nya är här. Ungefär så kan man sammanfatta hur artisten själv beskriver sin nystart i livet i den dokumentär Sveriges Television sände i slutet av förra året. I en P3-intervju i Sveriges Radio från år 2019, där rapparen intervjuas i ett säkerhetsklassat fängelse efter att ha fällts för grovt vapenbrott, beskrivs han som en central gestalt inom det svensk-somaliska musikundret och hans musik benämns som ”ofiltrerad estetik”.
Många av artistens texter kretsar kring det gängkriminella livet. En av låtarna har titeln ”Mamma” och är både en hyllning till en mor och ett urskuldande av kriminalitet: ”Om musiken skulle funka jag kan sluta begå brott”. Nu har musiken fungerat väl för den hyllade artisten och han har nått stora framgångar, men det har dock inte hindrat honom från att nyligen återigen bli föremål för misstanke om brott.
En del i debatten menar att vi ändå bör lyssna på gangsterrappare. Men varför ska vi lyssna till kriminella rappare?
Självklart kan och ska man särskilja verk och person, men frågan behöver ändå ställas. Det är nämligen inte enbart småkillarna runt de äldre i kriminella gäng som imponeras av nätverkens samhällsföraktande attityder och brottsaktiviteter. Gängkriminella män tycks även betraktas som självklara representanter för förorterna och för invandrare i det offentliga samtalet. Det i sin tur avslöjar med vilken blick majoritetssamhället betraktar dessa unga män och vad som förväntas av en man som kommer från förorten. I själva verket är gängkriminella undantaget och icke-representativa för sin livsmiljö.
När artisten, och andra med liknande problematik, lyfts fram ger det legitimitet åt en kriminell livsstil. Brottslighet blir synonymt med ett underdogperspektiv och det är djupt olyckligt. Publiciteten om livet i gängkriminaliteten bidrar även till ytterligare stereotypisering och stigmatisering av människor som bor i förorten. Det underliggande synsättet tycks vara att om det ska komma en artist eller kulturarbetare därifrån, så ska det minsann vara en man och han ska vara kriminell.
En förklaring till att många unga män hamnar i kriminalitet är frånvarande fäder, något bland andra journalisten och författaren Lars Wierup beskrivit. Det existerar en machokultur och kvinnosyn som innebär att kvinnors och flickors makt och auktoritet är starkt begränsade. När även fadersrollen och äldre mäns auktoritet eroderar skapas grogrunder för gängbildningar. Men det är ingen naturlag att de behöver vara på det sättet. Lika viktigt som närvarande fäder är, lika central är jämställdheten mellan könen för att riva upp den machokultur som är en förutsättning för skimret runt gängkriminaliteten. Det finns andra att lyssna på än gangsterrappare.
