Fyra förlorade år i migrationspolitiken
Så har Turkiets president till sist använt flödet av migranter som påtryckningsmedel mot Europa, något han länge har hotat med att göra. Med flera miljoner migranter i Turkiet är möjligheterna att sätta press på EU betydande. Har Sverige förberett sig?
Dessvärre tvingas man konstatera att tiden sedan 2015 inte har tagits till vara. Den rådande lagstiftningen, som statsminister Stefan Löfven åtminstone ibland beskriver som hållbar, är bara tillfällig. Det märks också på dess innehåll. En central formulering i lagen är ”svenskt konventionsåtagande”, som anger ett slags miniminivå. Stramare än så får lagstiftningen inte bli.
Men vilka konventioner och vilka åtaganden som avses har inte preciserats. Tvärtom har lagstiftaren formulerat sig med maximal otydlighet. Domstolarna får försöka reda ut vad politikerna egentligen menade. Det är knappast oavsiktligt. Som juridikdocenten Rebecca Thorburn Stern skriver handlar det om ”undermåligt lagberednings- och lagstiftningsarbete kombinerat med en politiskt motiverad ovilja att ta ansvar i en kontroversiell fråga som har resulterat i att problemen 'dumpats' i domstolarnas knä.”
Så har det fortsatt. En utlovad avstämning av huruvida den tillfälliga lagstiftningen fortfarande behövdes gjordes aldrig.
En utredning om medicinska åldersbedömningar av asylsökande, föranledd av att personer som uppgav sig vara minderåriga var en stor del av flyktingvågen 2015, har inte kunnat sättas igång eftersom de båda regeringspartierna inte har kunnat enas om vad som ska utredas. ”Från vår sida är det viktigt att vi inte ifrågasätter om vi ska ha medicinska åldersbedömningar eller inte”, säger migrationsminister Morgan Johansson. Uppenbarligen är inte regeringspartnern MP införstådd ens med detta.
När partierna har kommit överens har det i och för sig inte blivit så mycket bättre. Den så kallade gymnasielagen är en komplex kompromiss mellan Socialdemokraternas vilja till tydlighet och Miljöpartiets strävan efter asylamnesti. Resultatet har blivit exakt vad som förutspåddes, ett svårtillämpbart regelverk som skapar osäkerhet och misär. Signalen som har gått ut till omvärlden är dock klar: ett nej är närmast att betrakta som ett nja och med tiden bli ett ja.
Inte heller i den övergripande migrationspolitiken har tiden tagits tillvara. Länge hette det från statsminister Löfven att migrationspolitiken överhuvudtaget inte skulle diskuteras i Sverige, eftersom EU skulle komma överens om en gemensam politik som ändå gjorde den svenska överflödig.
När EU förutsägbart nog inte kunde komma överens, sattes en parlamentarisk migrationskommitté igång i riksdagen. Vad som ska komma ut ur denna kommitté, och vilken linje regeringspartierna driver i den, har fortfarande inte framgått. Till skillnad från Moderaterna som på förhand presenterade ett antal idéer man ville söka stöd för i kommittén, har vare sig S eller MP gett några besked om vad de vill. Utredningen som ska vara klar senast i augusti i år riskerar att bli ett misslyckande i paritet med den stora kommunutredningen, som inte utmynnade i ett enda relevant förslag.
Det har länge funnits en kritik mot att EU gjorde sig beroende av Erdogan i flyktingfrågan. En konsekvent och genomtänkt politik hade dock kunnat minska det beroendet. I Sveriges fall har motsatsen bedrivits.
