Daniel Braw: Från utredning till orientalisk basar

Hoppet står nu till att det ska gå att samla en majoritet bakom enskilda förslag, dock inte samma majoritet utan en mångfald av konstellationer. Det är så långt ifrån tanken med den parlamentariska kommitténs idé man kan komma: att ”säkerställa en permanent ordning med brett stöd i den svenska riksdagen”. I denna process kan till nöds lagstiftning röstas igenom, men inget långsiktigt hållbart uppstå.

I veckan har mycket handlat om vem som trilskades mest vid förhandlingsbordet. Den frågan äger sitt intresse men mer intressant är varför det skulle förhandlas överhuvudtaget, och vilka förutsättningar det egentligen fanns för att kommittén skulle lyckas.

Kommitténs uppdrag var snarare seminarieverksamhet än poker. Förslagen skulle bygga på analys, exempelvis av vilka faktorer i Sverige som gör att människor söker asyl just här. Den skulle också analysera de samhällsekonomiska effekterna av de förslag den skulle komma fram till.

Av detta arbete har ingenting märkts. I den mån partier har redogjort för vilken linje de har förordat, har det varit samma som de gick in i utredningsarbetet. Har det förekommit tankearbete återstår ännu resultatet att visa upp.

Den största positionsförflyttningen som gjordes hade uteslutande med taktik att göra. Socialdemokraterna var i ett skede för något slags tak för hur många asylsökande Sverige skulle ta emot, inte för att de hade analyserat effekten eller ens trodde på idén själva utan för att de hoppades att Moderaterna skulle bli nöjda. När så inte blev fallet lämnade Socialdemokraterna ståndpunkten.

Men en anledning till att analysarbetet inte kom någonvart är rimligen att uppdraget var utformat som en serie omöjligheter.

Kommittén skulle komma fram till en politik som gjorde att Sveriges mottagande stod i proportion till den svenska befolkningens storlek, samtidigt som alla förslag den skulle utreda gick i mer generös riktning än nivån i andra EU-länder. Kommittén skulle till exempel utreda om asylsökande ska kunna få uppehållstillstånd på andra grunder än vad som följer av EU-rätt och konventionsåtaganden.

Kommittén hade också att ta ställning i målkonflikter som regeringen trots alla år av inre slitningar inte har kunnat hitta någon lösning på. När det gäller anhöriginvandring säger uppdraget att reglerna ska svara mot enskilda individers behov och samtidigt mot statens ansvar att säkerställa en hållbar ordning som beaktar samhällets samlade intressen. Det står inget om att det i ljuset av Sveriges stora integrationsutmaningar är självklart att det senare perspektivet ska sättas främst.

Intrycket är alltså att den migrationspolitiska kommittén inte primärt, eller alls, tillsattes för att allsidigt belysa och komma fram till genomtänkta förslag i viktiga frågor. Syftet tycks snarare ha varit att förlägga den migrationspolitiska konflikten inom regeringen och mellan januaripartierna till ett större forum, där det inte skulle bli lika uppenbart hur dysfunktionella samarbetena är.

Med lite tur kan man sätta bilden att det är Moderaternas fel att Sverige fortfarande inte har en hållbar migrationspolitik. Mot den bakgrunden förstår man justitieministern Morgan Johanssons önskan om att inte tvingas resonera med Moderaternas företrädare Maria Malmer Stenergard i tv utan snarare skapa en chans att slänga iväg oemotsagda beskyllningar.

Intrycket av bristande engagemang i kommitténs sakfrågor förstärks av att Socialdemokraterna aldrig egentligen redovisade vart de ville komma med kommittén. Partiet kunde inte redovisa några ställningstaganden förrän mot slutet. Kommittén blev ännu ett verktyg för partiets svårartade uppskjutarbeteende i frågan.

Att det är just ett sådant beteende framgår indirekt av kommitténs direktiv, i de delar som berör utvecklingen på EU-nivå. Tidigare var Stefan Löfvens linje att det var poänglöst att föra en svensk migrationspolitisk debatt eftersom frågan ändå skulle få sin lösning i Europa. Av kommitténs instruktioner framgår dock tydligt att medlemsländerna även framgent kommer att ha olika regelverk.

Sverige behövde aldrig vänta på att EU-länderna skulle komma överens om hur långa tillfälliga uppehållstillstånd ska vara eller vilka försörjningskrav som ska gälla vid familjeåterförening. Sverige har hela tiden behövt komma fram till egna hållbara lösningar på principiellt avgörande och praktiskt viktiga frågor.

Då var förhoppningen att EU skulle lösa Socialdemokraternas problem, att ta ställning i migrationspolitiken så att S slipper konflikten både internt och med Miljöpartiet. Nu var förhoppningen att en parlamentarisk kommitté skulle lösa Socialdemokraternas problem.

Två försök att slippa ta ställning har mynnat ut i två stora misslyckanden. Det har möjliggjort regeringsmakten. Kanske har partiet på detta sätt lyckats köpa sig några år i regeringsställning, trots till synes hopplösa förutsättningar.

Det är smart men knappast intelligent. Allt är inte politiskt spel. Sakfrågan försvinner inte. Tvärtom växer problemen ju längre Socialdemokraterna prokrastinerar.