Framåt för familjen, KD
Diskussioner om Kristdemokraternas profil, historia och framtid hamnar ofta i att man kontrasterar partiets falanger med varandra: en mjukare med socialt fokus, och en hårdare konservativ. Kontraster finns, men verkligheten är mer komplex. En fungerande välfärd behövs för att besegra gängen, och goda familjer bygger ett tryggare samhälle. Skärpta straff, upprustat försvar och en striktare migrationspolitik ämnar ytterst sett att värna det goda samhället samt dess institutioner, värderingar och principer. Mjukt och hårt hör ofta samman; en blomstrande trädgård behöver också ett skyddande staket.
En sådan syntes anas också på rikstinget. Perioden från migrationskrisen till förra riksdagsvalet, som sammanfaller med Ebba Buschs partiledarskap, har i hög grad kännetecknats av inte bara Kristdemokraternas utan hela det politiska landskapets centrumförflyttning högerut. Men nu var den stora saken det nya familjepolitiska programmet som tagits fram.
Ett nytag i familjepolitiken har potential att fungera som enande faktor för en ideologisk syntes: familjepolitiken har varit ett av kristdemokratins signum men ligger också klassisk konservatism varmt om hjärtat – familjen är samhällets hörnsten. Utökad föräldraförsäkring och avskaffad kvotering av densamma hör till helgens beslut.
Men det saknades inte strider om det familjepolitiska programmets 88 punkter. I synnerhet partistyrelsens förslag om att bevara men ”utveckla och justera” flerbarnstillägget – till skillnad från Moderaterna och Sverigedemokraterna som vill avskaffa det – gav upphov till en långvarig debatt med en kavalkad av motförslag om att avskaffa, reformera eller fasa ut flerbarnstillägget, eventuellt till förmån för ett flerbarnsskatteavdrag. Rikstinget gick till slut på partistyrelsens linje, men med 177 röster för och 136 röster mot var det ingen överlägsen seger.
”I dag är det främst välavlönade och högutbildade som får barn, men även den med svag ekonomisk ställning ska ha möjlighet att bilda familj.”
Kritiken mot flerbarnstillägget skulle kunna sammanfattas med att det är en dyr ”socialdemokratisk” politik vilket ger incitament till ett bidragsberoende som låser fast förortsmammor i hemmet. Men politik som stärker familjers möjlighet att växa bör hellre kallas konservativ. Att höra kristdemokrater som annars brukar vara bra på att försvara föräldrars rätt att råda över sina egna liv plötsligt i praktiken ondgöra sig över att mödrar väljer att vara hemma med sina barn – det däremot skulle kunna kallas för socialdemokratiskt.
Trots mängden som yttrade sig missade de flesta helt perspektivet att Sverige har för låg nativitet. Det behövs politik som ökar barnafödandet i Sverige, och det är fortfarande oklart om exempelvis ett avdrag skulle fungera som ett lika bra incitament som flerbarnstillägget.
Rädslan för att tillägget är dyrt eller skapar bidragsberoende är något av en chimär: det är framförallt arbetande familjer med två eller tre barn som skulle drabbas om det avskaffades. Av 800 000 hushåll som får tillägget är det bara 13 000 som har fem eller fler barn. I dag är det främst välavlönade och högutbildade som får barn, men även den med svag ekonomisk ställning ska ha möjlighet att bilda familj – och försvinner flerbarnstillägget skulle den istället få höjt socialbidrag, så någon lösning blir ett avskaffande inte.
Om Kristdemokraterna kan övertyga sina regeringskamrater om flerbarnstilläggets värde är en annan femma. Men att familjen har en förespråkare i regeringsställning bådar gott.
