Förstärkningen som försvagar lärosätenas frihet

Vad gäller platser på utbildningar för bristyrken får exempelvis Linnéuniversitetet, framgår det. 46 nya platser utöver de 65 som ingick i en av de extra ändringsbudgeterna.

Platstilldelningen som är uträknad på departementet redovisas för varje lärosäte i landet. Det är ett avsteg från den princip som annars råder, att universiteten själva ska fatta beslut om hur tilldelade medel bäst används.

I den politiska debatten används ordet utbildningsplatser frekvent. I regleringsbrev och propositioner lyser de vanligen med sin frånvaro. Universitet och högskolor som är självständiga myndigheter - och mer självständiga än andra myndigheter - får anslag. Punkt slut. Nu sker som ofta i kristider ett undantag. Utbildningar i identifierade bristyrken ska prioriteras och får mer pengar.

Att högskolesektorn får mer pengar i kristider lär få opponera sig över. Samtidigt är det ett decentraliserat beslutsfattande som är bäst lämpat för fördelning och prioritering av anslagen. Finns det lärarresurser och kompetens? Finns det förutsättningar att nå målen?

Från lärosätenas håll har det länge omtalats om att de riktade statsbidragen, om man får använda liknelsen från den kommunala världen, tränger ut andra prioriteringar och att de inte står i linje med studenternas studiepreferenser.

Att det saknas lärare i Sverige beror på annat, lön, arbetsvillkor och status, än att lärosätena skulle ha minskat antalet utbildningsplatser. Att regionerna med ljus och lykta söker efter sjuksköterskor kan heller inte vårdhögskolorna lastas för.

Riksrevisionen beslutade i våras därför att granska den nya politiska detaljstyrningen av universiteten och högskolorna. Myndigheten uppmärksammade också att få av studenterna som omfattas blir klara med sina studier och tar examen.

Detta borde ha varit en tillräcklig signal för regeringen att ompröva styrningen av universiteten. Den strider mot akademins ideal i teorin. Och den fungerar uppenbarligen dåligt också i praktiken.