Förslösa inte allmänhetens arvegods

Det är en betydligt mer sympatisk ordning än hur det fungerar på andra håll i världen, där tillgångarna från avlidna utan arvingar istället går rätt in i statsbudgeten. Systemet med en arvsfond framställs ibland som rena rama gravplundringen. En orättvis och överdriven kritik som inte heller tar hänsyn till att det i grunden är ett bättre alternativ än att avlidnas medel något vanvördigt skulle användas för att lappa hål i politikers planer.

Med det sagt fungerar arvsfonden idag inte optimalt. Om fondens medel ursprungligen gick till sådant som stora men ekonomiskt svaga barnfamiljer, eller för att finansiera mindre bemedlade ungdomars högre skolgång, har syftet i modernare tid breddats i takt med samhällsförändringarna. En rimlig utveckling principiellt sett; att fonden istället har kunnat bidra i uppstarten av Självmordslinjen, eller finansiera verksamhet på äldreboenden, invänder nog få mot.

Men det är tyvärr inte bara behjärtansvärda ändamål som beviljas medel från fonden. Mycket av den kritik som riktats mot arvsfonden på senare år grundar sig i att förtroendet har skadats i takt med att pengar delats ut åt diverse tvivelaktiga projekt.

Ett exempel är det nyligen uppmärksammade fallet där arvsfonden inte bara delat ut flera miljoner i stöd till en somalisk kulturförening som anklagats för att präglas av klankultur och kvinnoförtryck. Man har därtill instruerat föreningen i hur den ska svara på granskande frågor för att kunna fortsätta ta emot stöd.

Det är bara det senaste i raden av kontroversiella projekt och organisationer. Man finansierade även den skandalomsusade kulturföreningen Spiritus Mundi, som påstods arbeta mot radikalisering av ungdomar men inte kunde uppvisa någon egentlig verksamhet eller några direkta resultat. För några år sedan varnade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att pengar från arvsfonden gick till att finansiera våldsbejakande och antidemokratiska organisationer.

Därtill kan läggas en rad olika projekt med oklara syften, som av kritiker uppfattats som ”flummiga”, där man kan fråga sig om det verkligen rört sig om väl spenderade pengar. Arvsfonden har också tidigare fått kritik från Statskontoret och Riksrevisionen för bland annat brist på uppföljning och redovisning.

Trots det goda syftet med arvsfondens existens förvånar det inte att den har tappat i förtroende. Lösningen på det ligger inte, som en del mer radikala kritiker menar, i att helt sonika avskaffa arvsfonden – utan i att strama upp verksamheten.