Förnuftigt om känsliga tänkare

Därav är det lovvärt när aktörer vågar satsa på texter i det lilla formatet, som noveller och essäer. En kultur- och idéspridning som både den ovane och tidsfattige läsaren lättare kan ta till sig.

Tankesmedjan Timbros ambitiösa essäserie fortsätter i år med två verk som lämpligen kan läsas tillsammans: ”Radikalkonservatismens rötter” av filosofie doktorn i kulturgeografi Christian Abrahamsson, samt ”Eld och elegans” av Carl-Vincent Reimers, ledarskribent på oberoende liberala Blekinge Läns Tidning.

Abrahamsson bjuder på en gedigen idéhistorisk bakgrund till och introduktion av samhällsvetaren Rudolf Kjelléns tankar. Högermannen och professorn Kjellén, en av geopolitikens fäder, åtnjuter i dag på sina håll ett slags renässans, efter att ha legat rätt bortglömd sedan andra världskriget – ity det problematiska att en del av hans idéer kom att utnyttjas av nazister och fascister i deras totalitära statsbygge.

Att Kjellén själv skulle klassas som nazist vore dock för mycket sagt. Abrahamsson avväpnar förtjänstfullt rädslan för att läsa förgångna tänkare på grund av deras sämre sidor. I en tid när geopolitiken gjort en återkomst och olika typer av konservatism upplever ett uppsving kan en återupptäckt av Kjellén ha sina förtjänster. Inte helt olikt hur de de facto nazistiska tänkarna Martin Heidegger och Carl Schmitt nyttjas flitigt av moderna vänsterintellektuella.

Den senare är ämne för Reimers essä, en text som själv lever upp till den estetik skribenten efterfrågar i politiken. En läsupplevelse lika roande som den är bildande.

Utöver den tyske filosofen Schmitt tar Reimers även upp den för svenskt vidkommande något mindre bekante italienaren Gabriele D’Annunzio, som väl får karaktäriseras som en kufisk populist – han inrättade en stadsstat i nuvarande Kroatien, som lockade till sig ett sammelsurium av syndikalister och homosexuella, proto-fascister och vegetarianer, teosofer och feminister. Det är inte utan att man kommer att tänka på de heterogena skaror som syntes vid stormningen av Capitolium, eller vid Coronademonstrationen i Stockholm.

Som Reimers påpekar är tänkare och deras idésystem sällan helgjutet onda eller goda. Människan inre är komplext; så även hennes tankevärldar. ”De beblandas och korsbefruktas”, ibland på oväntade sätt - som när vänstern använder nazisten Schmitt.

Hos Reimers syns även en välkommen lyhördhet för väljarnas oro, som svensk liberalism i stort skulle må väl av att ta till sig: Vilka samhällsproblem driver medborgare till populismen? Hur lyssnar man på deras oro, och löser nämnda problem? Finns det något befogat i kritiken av dagens liberalism? En hedrande hållning som går bortom det plumpa demoniserandet av ”den Andre”.

Som Augustinus fick höra på sin tid: Tolle, lege! Tag och läs!